torsdagskväll

asos atsix tedbaker habit modegala cocktailklänning dresses

Torsdagkväll hej.
Vackra fina höstdag hej.
Vackra fina ni hej.
Hur mår ni idag?

Nerkrupen, nedbäddad & lagom mör i kroppen efter tre dagars inte-alls-så-pigg status.

Känner att idag är väl då en bra kväll att vara så där, tänkande?
Filosoferande, lite lägga huvudet på sned med lätt höjda ögonbryn och fundera lite. Ska vi göra det? Bara lite smått och inte så där Dramaten-tungt utan mer lättsamt, men ändå.
Funderar ni mest under årets lite mörka månader eller under de ljusa?
Eller lika utspritt över hela året?
Vi är ju alla olika där tänker jag.

asos atsix tedbaker habit modegala cocktailklänning dresses
Själv tror jag att jag är en typisk höst-funderare. Inte mörk och dyster, det är inte så jag menar, utan i största allmänhet.  Jag tycker det blir så fel när de flesta förknippar funderingar och grubblerier med dysterhet, det hör inte alltid ihop, inte för mig.
Men funderingar i den största allmänheten: Lite huvudet på sned, snurra vinglaset i handen, med försjunken blick djupt i elden medan lågorna slickar glaset i kaminen så funderar jag där i min egen lilla värld. Se så där klok och vän och fantastiskt intelligent ut.
Det är mera så jag menar.
Inte Ingemar Bergman dyster alltså. Nej nej nej. Mera vardags-lagom-funderare.
Det är liksom sådan jag är.
Sådan jag alltid varit, och jag har alltid haft ett behov av att skriva. Jag tror det är min process.
Att skriva, formulera och sätta ord.

Jag får många frågor om detta med min familj. Det som en gång var min familj.
Det vanliga med en mamma pappa syskon.
Och jag förstår att man vill veta. Varför dom inte står kvar, varför alla försvann, bröt upp, tog avstånd, vad man nu vill kalla det.
Men jag vet inte vad jag ska få ur mig, eller hur jag ska formulera just det.
Det är ju vad det är. Valet är gjort. Hur ska jag kunna göra saker annorlunda så att dom ska komma tillbaka. Jag gjorde ju inga fel. Jag bara valde, ville välja, ett annat liv. Och självklart fick det följder.

Det sista min mor sa till mig var
Det här kommer vara det tuffaste och svåraste du någonsin gått igenom.
Hon syftade ju då på separationen från barnens pappa och uppbrottet och allt vad det innebar och medföljde.
Då trodde jag ju dessutom lite naivt att hon om någon, som gjort densamma resa, skulle stå bakom mig, intill mig,  riddaraktigt som Kevin Costner i Prince Of  Thieves med läns och häst och utrustning och att jag alltid, alltid, skulle kunna räkna med henne. Med dom. Dom som jag alltid räknat med. I hela mitt liv.
Det var tokigt tänkt av mig. Uppenbarligen.
Så en sak har jag lärt mig. Ta aldrig någon för givet. Aldrig.

asos atsix tedbaker habit modegala cocktailklänning dresses
–  Ångrar du någonting kan människor ibland fråga lite så där vardagligt när man pratar om livet i största allmänhet. Och då rannsakar man sig själv både en och tre gånger men det ärligaste svaret är och förblir:
Jag ångrar ingenting i livet. Inget.

Någon skrev att om vi har tur så får vi 30.000 dagar i vårt liv, sedan är det slut. Har ni hört? 30.000 dagar är ju ingenting. Liksom poff som en ballong så är dom borta. Ska jag då spendera dom dagarna på att ångra mig åt livsval jag gjorde, eller ska jag ägna dom 30.000 dagarna åt att göra bättre val framåt?
Baserat på alla erfarenheter jag dragit på mig, pga de val jag gjort historiskt. Jag kommer alltid att resonera att historia är just historia..

Jag kan hålla med om att jag har gjort många dåliga val, (jättemånga) sårat en hel del människor på vägen, (troligen) gjort en evinnerlig massa fel, (definitivt) som jag trodde var rätt, men allt det där tillsammans har skapat förutsättningarna för att jag idag är där jag är, lever som jag gör och tillsammans med min livs Kärlek i Livet del II, så hur i hela friden skulle jag kunna ångra andra livsval?
Om jag gjort annorlunda val då, förr…då hade jag inte varit här nu, med dom jag är här med, nu.
Hur dåliga dom valen än var.. Förstår ni?

asos atsix tedbaker habit modegala cocktailklänning dresses
– Saknar du inte din familj?

Jag saknar delar av min familj. Samhörigheten. Tillsammanstiden. Att inte kunna lyfta luren och fråga mamma om saker jag undrar,  dåtid, historia, personer…eller att inte kunna ringa och babbla bara för att jag måste få berätta om något roligt som hänt, eller ska hända.
Vi var väldigt nära. Jag och mina syskon.
Ringde, skickade meddelanden. Det var kalas, sommarfester, kalkonfester och julfirande.
Ingenting av det här har funnits sedan sommaren 2015.
När man är van vid en bullrig stor familj, där kaos är mer regel än undantag, är livet helt annorlunda idag. Jag saknar kaoset. Jag saknar bullret. Skratten. Buller-skratten.
Familje-bullret. Där alla vill ta plats på en och samma gång, alla pratar i mun och alla säger rätt upp och ner vad man tycker och tänker.

Det finns så mycket jag har haft att berätta under de här tre åren.
Ni vet när man är alldeles pillrig i kroppen för att man vill, man måste, få berätta. Och så finns det ingen att berätta för…
Hur F friade, planeringen inför bröllopet, hur barnen mår, hur bra det blev, att valet jag gjorde var rätt, för alla, även för barnens pappa som nu lever med jordens finaste Linda och där bebisbror snart finns, redo att få pussiga bebisfötter.
Jag hade velat berätta om det gula huset vi hyrde, om Enok, om resan till Kroatien, till Italien, om våra weekendtrippar, om bloggen, om jobbet, min familj vet inte ens vad jag jobbar med, jag tror dom vet att jag gift mig. Jag har inte fått någon respons på det.

Men mest av allt, allt det där vardagliga. Hur vi lever. Vilka vi är. Nu. Vem Fredrik är. Hur vårt liv är.
Hur vi bor och var vi bor. Hur barnen bor. Hur barnen mår.
Barnen som längtar efter att få visa sitt hus, sina rum.
Och så undrar jag hur dom ser ut. Är dom sig lika?
Allt det här är en bra torsdags-funderare i kvällsmörkret.
Men, inte Ingemar Bergman dystert, utan mera klart och konstaterande.
Att det är så livet är. Det är så livet blev.

Jag har haft en enorm sorg, det skall inte döljas, men som jag bearbetat själv, det är mitt sätt. Kanske inte det rätta, men det som fungerat för mig.  Jag är nu är i fas och har förlikat mig med tanken på att jag är död och begraven för min mamma och mina bröder.
Men sorgen finns såklart.
Att inte ha en samhörighet med det som är delar av mig.
Man ska aldrig ta något för givet. Inte ens sin familj.

Kramar

Maja Carlklint

2 thoughts on “torsdagskväll

  1. Tror jag sagt det förut, men jag tror (är till och med helt ÖVERTYGAD om) att din mor följer den här bloggen. Att hon smygföljer dig på Insta osv. Tycker det hela är så obegripligt, så tragiskt, så överjävlig dåligt av en mor… det gör mig ont. ?

    1. Det är vad det är. Det var så det blev. Deras version av det hela är troligen att jag övergivit dom.
      Kram hjärtat.
      Maja

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *