sånna som jag

kroatien zadar croatia cubus
Jag längtar tillbaka.
Tillbaka till det där här-vill-jag-stanna-för-evigt.
Till klapperstensstrand och salta vatten. Sträv hud och ständig värme som får luften att vibrera.
Fikon som dinglar från grenar och jag skulle vilja stanna en stund, lite så där obemärkt och i smyg, intill varenda okänd människa man möter, eller hamnar intill, bara för att få språket i öronen.

kroatien zadar croatia cubus

Jag gör ju på samma sätt här hemma. Om jag hör någon prata språket. Jag ställer mig intill. Står säkert och ler så där fånigt och glömmer för det mesta bort att för en svensk skulle det uppfattas väldigt framfusigt, för mig ger det värme in i det sockervaddssuddiga och jag har alltid sådan lust att fråga – Lär mig. Lär mig alla orden. Jag vill också kunna. Jag vill också förstå.

När jag växte upp hade vi ett stort umgänge med familjer som såg ut som vår.
Ni vet, en kroatisk pappa och en svensk fru och så en hel hord med barn. Pojkar med mörka lockar och flickor med mörkt blankt långt.
Grillkvällar med högljudda diskussioner , hjälp så dom kunde vara osense pappa och hans landsmän. Dom kom alla till Sverige som välkomnad arbetskraft där -68, nåväl, mycket mat och skratt långt över vad som annars ansågs som standard och vanligt i villakvarteren och det fanns ingen hejd på hur många människor det kan rymmas i en trädgård. Ungefär så.
Blandningen.
Så här i vuxen ålder när man på något sätt fållats in i spiltan av rätt-och-fel så kan jag fnissa lite över konstellationerna som fanns då.

kroatien zadar croatia cubus

Neven, jag minns honom bäst. Han som svor som en borstbindare och skrattade högt, pratade högt, gestikulerade högt och blev arg väldigt högt. Han gjorde liksom allt väldigt osvenskt. Han körde dessutom mig till skolan varje dag från Lekis till tvåan eftersom han körde skoltaxi.
Hemma lyssnade vi nästan bara på ELO, Dire Straits och Julio Iglesias, men Neven han lät oss lyssna på Fånt ja en korv och han med korvlådan på magen. Tänk, jag kommer fortfarande ihåg hur han doftade. Pipa. Han rökte pipa och han hade en taxi med två baksäten, en kassettspelare och vi barn fick välja musik. Varje dag. Neven var gift med Inga-Karin och dom hade fyra barn. Inga-Karin var så där innerligt troende att jag då nu kan tänka – Hur fick dom det att fungera?
Jag kan hela deras hus utantill, Inga-Karin var även mig extradagmamma de få dagar som min dagmamma Gittan var sjuk, och vet att han varje dag hängde sin bussväska, ni vet en sån där stor brun i läder, där dom hade alla sina växelpengar i myntrör, på en krok i hallen.
Då när man fortfarande betalade i mynt, 3 kronor för att åka mellan Korskorg och Fornåsa.
På den tiden. Mina barn kallar den stenåldern.
Dom har troligen rätt i det.

kroatien zadar croatia cubus

Tänk om jag träffade Neven idag. Han är troligen runt 75 år. Och troligen ser han ungefär likadan ut nu som då. Kolsvarta ögon av den snälla sorten och kort kort krull-lockigt hår.
Då skulle jag tala om för honom att den han var satte spår.
Då skulle jag berätta att jag och mannen äntligen besökt landet där rötterna fanns.
Så som han alltid hoppades att jag skulle göra när jag blev vuxen och kunde göra egna val.
Att vi suttit på klapperstensstränder och åkt slingriga serpentinvägar och druckit fantastiska viner från Istrien. Ätit fantastisk mat och att vissa fraser kom tillbaka.
Att minnen kom tillbaka.
Min man tycker att jag vältrar mig i  minnen men jag behöver nog det.

När vi tillbringande somrarna nere i Kroatien som barn brukade vi alltid hälsa på Nevens mamma och syster, som också bodde i Zagreb, där min farmor och farfar bodde.
Jag kommer ihåg hur anstormad jag blev. Den där glädjen. Kindpussar och kramar. Nypa i kinden och ännu mera pussar. Och så pratet. Jösses vad dom kunde prata. Det kvittade liksom att vi barn inte förstod, dom pratade på ändå. Det fanns liksom ingen hejd på det där att-vara-en-smula-för-mycket.
Kanske har jag det i mig.
Oviljan att anamma det skandinaviska i att vara lagom och mellanmjölks-tråkig.
Jag vill ju vara Neven och lite för mycket. Bullrig och högljudd men med det där stora hjärtat.
Lite som Sarah Dawn Finder sjunger i Sånna som jag.

Jag stannar en främling
Som luktar gott
Jag skrattar för högt
Och jag är för kort
Såna som jag
Tar gärna en chans
Med huve’t bland molnen
Och hjärtat i min hand
Jag kanske är för mycket
Ingen blyg viol
Jag lärde mig aldrig
Att spela cool

Jag hoppas alla haft en fantastisk lördag.

Maja Carlklint

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *