ROVINJ

rovinj, kroatien, little mistress, klackar, grand rovinj, raznitce, cevapcici

 

Rovinj i kvällssolen.
Himlen som färgades röd tills solklotet försvann ner i havet, som taget ur en Disneyfilm.

rovinj, kroatien, little mistress, klackar, grand rovinj, raznitce, cevapcici

Får man lov att vara så sockervaddsluddig och mör in i själen utav att vara på plats.
Känna hur hjärtat landar rakt i den kupade välkomnande handen som heter Rovinj och ber dig stanna för ebigt och alltid och svär dig trohet tills döden skiljer er åt.
Ungefär där är jag.
I det tacksamhetsluddiga och tänker kärlekstankar till min far som tog det stora modet 1968 och packade ryggsäcken och for till Sverige för att bli efterlängtad Jugoslavisk arbetskraft på Electrolux i Motala. Hur han efter en tid hade sitt favorittillhåll inne på cafe i city där min mor jobbade som servitris på den här tiden och där har vi framgångssagan.
Sen kom mina bröder och jag i en salig ström och fick det svenska arvet uppblandat med det då Jugoslaviska och här är jag nu.

rovinj, kroatien, little mistress, klackar, grand rovinj, raznitce, cevapcici

rovinj, kroatien, little mistress, klackar, grand rovinj, raznitce, cevapcici

Känslorna som tumlar runt i kroppen är svåra att beskriva och kanske kan bara en hemvändande förstå.
Till historian hör ju nämligen att min far och hans vänner, som alla föll för svenska kvinnor, bildade familj och så umgicks vi, men min far var den som ville bli mest försvenskad.
Det är historian jag har hört.
Betyder inte att det finns sanning i den.
Men sanningen är ju att vi aldrig fick lära oss språket.
Trots barndoms-somrarna i Landet.
Fyra veckor. Oj vad vi ansågs exotiska utav andra.
Åka utomlands. Oj Oj.
För mig var dom då Jugoslaviska somrarna lika självklara till att lördag var veckans godisdag.
Men språket var alltid handikappet.
Pappa ville inte prata hemma. Vi lärde oss då inte.
Vad jag inte vet var om det kanske trots allt var mamma som var den hindrande?
Det lär jag aldrig få veta.

rovinj, kroatien, little mistress, klackar, grand rovinj, raznitce, cevapcici

rovinj, kroatien, little mistress, klackar, grand rovinj, raznitce, cevapcici

Rovinj bodde vi i under två somrar men sist är troligen 35 år sedan jag var här.
Likväl känns allt så där hemma.
Från de trånga gränderna till ljuden, dofterna och strukturen i levandet.
Detta är ju jag.
Väl.

rovinj, kroatien, little mistress, klackar, grand rovinj, raznitce, cevapcici

Vi kom fram till vårt hotell, detta fabulösa lyxiga hotell ägt utav familjen Zilkovic, på eftermiddagen igår tisdag. Enligt kalkyleringen vi gjort prick på klockan.
Varenda värk i små muskler, eller tröttheten i kroppen flyger då sin kos.
Det finns ingen plats för trötthet och lycka på samma gång.
Det bara är så i mig.
Det ena måste utesluta det andra och jag väljer alltid den känslan som ger mig mest.
Självklart tårades ögonen när vi parkerade och mannen säger
Älskling, nu är vi här.
Det är inte många saker jag kan säga då utan får bara nicka för jag tänker att det vore så försnillans dumt att dom möts av en hemlands-längtande kvinna som är rödgråten.

rovinj, kroatien, little mistress, klackar, grand rovinj, raznitce, cevapcici

rovinj, kroatien, little mistress, klackar, grand rovinj, raznitce, cevapcici
Som kvällens middagsmål blev alltså Grand Rovinj.
Slående vackert och jag i en kavalkad av entusiasm Älskling, fotografera mig här, här vill jag ha minnen, och där..och där borta, och vi fotograferar det där..

Och så smattrar vår trasiga kamera i rask takt och man ber en stilla bön att man träffar rätt.
Man hittar en restaurang av flera hundra och beställer in deras största Mesna Plate för en för man kan inte välja mellan Raznitce eller Cevapcici och mannen tar in en stor biffstek, men min tallrik innehöll kött för en hyffsat storvuxen Gladiator och servitören ställer glatt ner fatet hos mannen.
Leendet spred sig hos samtliga smygtittande kollegor när jag med gestikulerande och lysten blick förklarade att jag ville ha den största.
Mesna Platen var till mig.
Denna lilla kvinna.
Har ni aldrig ätit Cevapcici så ta nästa tillfälle ni kan.
Sen dör man en smula i matkoma-döden men det är det värt.
Sannerligen.

rovinj, kroatien, little mistress, klackar, grand rovinj, raznitce, cevapcici

rovinj, kroatien, little mistress, klackar, grand rovinj, raznitce, cevapcici

rovinj, kroatien, little mistress, klackar, grand rovinj, raznitce, cevapcici

rovinj, kroatien, little mistress, klackar, grand rovinj, raznitce, cevapcici

rovinj, kroatien, little mistress, klackar, grand rovinj, raznitce, cevapcici
Rovinj i natten visade på folkmyller och levande musik på det stora torget vid hamnkanten.
Ett varmt sorl av människor som liksom vi troligen går runt och njuter nötning av de redan blankslitna kullerstenarna i de många gränder staden är uppbyggd runt.
Man hör sig själv säga Åh och Oh i en salig takt och mannen håller hårt i  min hand för han vet att vilken sekund som helst kan jag snubbla i extasen över att vilja framåt för jag vill verkligen se så mycket jag kan. Som om jag är rädd att när en ny dag kommer är allt borta.
Men vet ni.
Ikväll ska vi dit igen.
Njuta ny middag. Nytt vin från Istrien.
På nytt promenera i gränderna.
Tjuvtitta in i någon utav alla de nattöppna små butikerna.
Alla har öppet tills staden är tömd på folk och staden blir aldrig tömd.
Jag älskar att fascineras så här. Att bli så uppslukad.
Att vilja ha det så mycket.
Och så slungas jag tillbaka till barnsben.
När detta var det mest naturliga.
Då pratar vi från sent 70-tal och framåt.
Hur man inte kunde sova i den varma natten och resultatet blev att man köpte sladoledi så där sent som föräldrar idag inte längre går med på.
Då var det självklart.
Nu är vi här.
Rovinj är verkligen vackert.
Och jag, jag har troligen fått en ny headerbild i någon utav fotona ovan.
Jag tror det.
Kramar

Maja Carlklint

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *