Om mig

Livet del II. Det är så jag kallar det.

Livet jag lever och dit ödet förde mig. Sedan en tid har tanken grott att jag vill förmedla det. Under lupp. Under flera år drev jag min gamla blogg framåt men när livet gjorde en turn utav guds nåde valde jag att ställa om fokus, lägga tid och kraft på Livet. På att få vardagen att fungera. På barnen. På jobbet. På min nya Kärlek. På mannen. På att faktiskt överleva att vara utan barnen ibland. Och sist, mig.

Jag föddes som Marija för 44 år sedan, i en högst ordinär standard-familj där på Östgötaslätten, och fick ständigt höra av min älskade morfar att jag var tjock som en gris, doftade som en ängel och tycktes omfamna världen med ett leende mest hela tiden. Åh som jag älskade min morfar ska ni veta. Denna stolta rakryggade man med ett yrke som charkuterimästare och min vackra lite frodiga mormor som fött 7 barn till världen men ändå hade ork kvar för sina 15 barnbarn. Då hade jag också en mamma, pappa och en skock med bröder. Vi hade troligen en hög med husdjur också, det skulle man tydligen ha på den tiden, dit räknas också barndomens hype Den vandrande pinnen. Minns ni? Egentligen var vi troligen inte helt olika andra familjer där på 80-talet förutom då att min far föddes stolt kroat, och det arvet fördes vidare. Och att min stora passion för skor föddes någon gång i min dagmamma Birgittas klädkammare.

I mitt barndomshem fanns inga önskemål, intressen eller upplevelser av det jag kan brinna så starkt för idag. Det där med kvinnligheten. Mode. Inredning. Interiör. Skor. Att piffa och att alltid anstränga sig. Den jag blivit har formats utav annat, utav andra, men mest utav min egen nyfikenhet på att aldrig nöja mig. Aldrig lugnt sätta mig ner och sluta utvecklas. Jag har ett enormt driv att komma framåt. Troligen var det detsamma driv som utvecklade viljan att finna Livet del II. Men det ska jag skriva om. Hur man vågar ta det där otäcka klivet från det välkända till det totalt okända. Och hur man dessutom klarar det utan familjens stöd.

Jag beskrivs oftast som en stormvind. En gestikulerande sådan, där kommer mitt kroatiska arv in, med ett alldeles för sockervaddsluddigt hjärta som krasat sönder gång på gång. Men jag reser mig upp. Jag tar fighten. Jag ger sällan upp. Jag skrattar som en svårstartad gammal bil, så håret fladdrar och tårna krusar sig, mina djupa rynkor kommer jag alltid hävda att dom grundar sig i det där eviga skrattandet. Jo då. En släng av kontrollbehov besitter jag och ett jäklar anamma och lever ständigt, till min mans förtret, efter mottot: Hur svårt kan det vara?! Jag erkänner. Vissa saker blir inte alltid som jag tänkt, men jag kan stolt säga att jag i alla fall försökte.

Petter Stordalen brukar säga: – Var inte rädd för att göra fel. Du behöver ju bara göra rätt en gång.

I den här bloggen kommer ni få möta mig. Ni kommer få ta del utav mitt liv. Så mycket och så lite ni önskar. Det kommer vara okonstlat och äkta. Ni kommer troligen ha åsikter om mycket, Välbekomme med dessa. Men jag önskar att det jag skriver skall bemötas med ödmjukhet och omtanke. Jag vill förmedla de mjuka värdena med skratt, gråt, vånda, osämja, temperament, enorm vilja och en hel del DIY projekt. Ni kommer få se vårt hem. Och ni kommer fundera på om människan inte gör annat än att piffa kuddar, möblera om, ändra inredningen och interiören och om det verkligen alltid är sådan ordning eller om jag har lite skelett i garderoben och liksom de flesta, en Skäms-låda i köket.

Inredning, mode och kläder, framförallt mina klänningar, tillsammans med mina älskade klack-skor kommer ta en mängd plats, men även tankar och finurligheter om livet självt, tips och trix, en hel del Löp & Köp, resor, våra fantastiska Get-away trips. Kärleken och jag tar oss tid för, lite goda recept och middagstips men självklart också mitt jobb och våra barn.

Jag hoppas att ni kommer trivas här, att ni hälsar på mig ofta, att jag kan bli din vän när du har en stund över. Att vi ska skratta ihop, att du ska få en god känsla av det som jag förmedlar via tangenterna och bilder.

Det är en oändlig eufori att börja igen och jag ska göra mitt bästa.

Maja Carlklint