kvinnliga riddare

riddare, nordiska räven, tornespel, lans, förebild

 

Hej
Ska vi prata lite om riddare idag? Det där som ofta, för att inte säga alltid, enbart förknippas med män som slänger med det halvlånga håret och ljudet från stövlar ekar mot stengolv i de gamla riddarborgarna medan slängkappan böjer sig efter vinddraget runt brynjan. Den där brynjan som jag alltid funderar över hur dom kan röra sig i. Alltid eller oftast är dom i färd med att rädda någon fager mö i nöd eller bara försvara sitt kungarike och dess prinsessa. Alltid eller oftast till tonerna av ett låt som sedan ligger på topplistorna i veckor, såklart också den sjungen av en man.

Vart jag vill komma är, att vi nog alla är uppväxta med bilden av att alla riddare, ståtliga eller inte, är män. Oavsett om det är produktion utav Disney eller traditionsenlig Ivanhoe på nyårsdagen.
Det är pojkar som ofta eller alltid är dom som leker dessa riddare, och uppmuntras till det, medan flickorna med glädje kliver i prinsessklänningen och ska låta sig räddas.
Jag gjorde likadant. Utan tvivel. Det var ju så det skulle vara…eller?

 

riddare, nordiska räven, tornespel, lans, förebild

 

Men vet ni. Det finns kvinnliga riddare. Nu. På riktigt.  Jag menar inte bara kvinnor som gör riddeliga saker och är hedervärda utan kvinnor som kliver i ringbrynjan, på med slängkappan, hjälmen, tar sin sköld och lans, hoppar upp på hästen och på riktigt finns.
Väldigt få filmer handlar dock om detta, det kanske inte skulle bli en kioskvältare om riddaren som räddade kungariket medan prinsen gömde sig i tornet visade sig vara kvinna?
Nåväl. Men nu ska jag berätta något.

Det finns en kvinnlig Riddare i Sverige som har namnet Den Nordiska Räven.
Och så här skrivs det om henne:

Sent en höst 1190 bröts tystnaden på gården i Tollered av ett banskrik. Ett barn hade fötts till familjens glädje. Fadern som var en känd riddare var överlycklig. Han skämtade ofta skämde bort sitt barn så ofta han kunde. Hon blev en riktig spjuver med alltid något lurt på gång. Hon blev ofta kallad en riktig räv. När barnet var 12 år så fick hon vara med att träna med fadern vilket gjorde henne van med vapen och hästar. Vid 15 års ålder kom inte fadern hem. Han hade stupat i strid och ”den lille räven” tog över posten som stridande riddare för att hämnas sin far. Hon blev snabbt känd på slagfälten för sin sinnrikhet och tag då riddarnamnet ”den nordiska räven”.

 

riddare, nordiska räven, tornespel, lans, förebild

 

Men hon, den Nordiska Räven är inte bara vem som helst eller var som helst.
Hon är en utav Alice fröknar på skolan och häromveckan hade hon en dag berättat om detta för alla barnen som troligen satt med förundrade ögon och halvöppen mun och visste inte om det var sant eller på låtsas, men Amanda visade hela sin utrustning, utom hästen då, som Alice förklarade på sitt allra förståndigaste sätt, så får man inte ha pälsdjur på skolan så han fick snällt stanna hemma men han fanns och det var det viktigt. Väldigt viktigt sa hon och tryckte upp glasögonen på näsroten och nästan spände ögonen i oss så att vi skulle förstå allvaret. Det gjorde vi.
Barnen i klassen hade fått egna riddarnamn och målade egna vapensköldar för det hedersamma uppdraget och berättelserna kring vårt middagsbord på kvällen, och morgonen därpå, och ännu en kväll runt middagsbordet, var så fullmatade med stolthet över sin fröken, av den där ljuvliga åttaårs-förundran att det var på riktigt och så nära att man tom kunde ta på det.
Hennes fröken Amanda är en Riddare. Förstå så stort det är.

 

riddare, nordiska räven, tornespel, lans, förebild

 

Varför ville jag lyfta det här kanske ni undrar över.
Det handlar om förebilder. Att som våra små tjejer i första klass, redan där och då, få veta och känna att även tjejer kan, och får, vara dom starka. Vara det som ingen förväntar sig att dom är. Att det inte bara är pojkarna som har mandaten att greppa riddarutrustningen och vara the night and shiny armor och under tonerna av Bryan Adams smäktande ballad och rädda kungariken.
Att man som tjej och kvinna inte behöver sitta och vänta på att bli räddad utav Riddaren.
Man kan vara sin egen riddare.

Att ha förebilder är så otroligt viktigt, mycket viktigare än vad många tror.
Dessutom hänger ju minnen kvar så starkt kring dessa förebilder, framför allt de man fått i samma ålder som Alice är nu. Ni vet ju själva, jag har skrivit om det förut, jag hade ju min dagmamma Gittan och skulle kunna skriva en 800 sidor tjock bok om alla minnes-fragment jag har utav henne och hur det på ett fantastiskt sätt har påverkat mig genom livet, och gjort att mycket av det jag gör, och står för idag, bygger på det hon stod för och det går aldrig mer än några dagar mellan varje gång jag tänker på henne , eller att ett minne dyker upp i minnesbanken.
När man sedan blir äldre och själv skapar sig erfarenheter och utvecklas, då fylls det såklart på med nya förebilder, troligen olika för olika områden men den där första första, den stannar alltid kvar och det, det tycker jag är så otroligt häftigt att det på skolan finns en kvinnlig riddare för våra tjejer att anamma, och jag hoppas och tror att det sätter positiva spår för framtiden.
Att man föder tanken att våga vara utanför den givna sagda boxen. Den där boxen som jag ständigt hoppar ur och vägrar befinna mig i, den där boxen jag uppfostrades att inte vilja vara i men när det väl kom till kritan var det ju fullkomligt absurt att jag skulle vilja kliva ur.
Jag som arbetar i en så extremt mansdominerad bransch har ju även jag mina förebilder, men det handlar oftast om affärsmannaskap, eller om resonemang och att ingenting är omöjligt.
Men Alice, och dom andra barnen på den här ljuvliga fantastiska skolan har ju nu fått se någon, och någonting som jag inte ens visste fanns, något jag inte skulle kunnat ha gett henne:
En kvinnlig Riddare.
Det ni.

Kramar

Foton: Jag har fått lov utav Amanda att använda hennes foton, och att skriva om detta.
När hon är Riddare kämpar hon för Infensus Medeltidsförening.

Maja Carlklint

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *