komfortabla zonen

 

nude, kroatia, amelia, humle

Jag är en A-typ.
En person som kräver det mesta av sig själv.
Det är inget jag hymlar med. Det bara är så.
Jag är tom stolt över det. Stolt över mig.
Jag mår inte bra om jag inte får vara så här.

Men ibland gör det att man hamnar i perioder av tvivel.
Det kan vara tvivel av olika slag.
Att inte räcka till, att inte vara nog, att inte vara tillräcklig av allt det där som media (eller personer i din  närhet) basunerar ut på olika kanaler att man ska vara som kvinna.
Ni vet att man ska hinna med att vara fru, kvinna, mamma, yrkesarbetande, bästa vän och fantastisk älskarinna. Till på köpet hinna med en massa aktiviteter, ideella uppdrag, alltid vakna med gyllene glowing hy och absolut noll rynkor mellan ögonbrynen varje morgon.
Man ska förutom att på något sätt hinna med sina egna intressen på snudd bända ryggen i fel riktning för att stötta sin man i hans intressen eftersom mannens värde är en smula högre och viktigare.

 

 

Jag vet att det känns igen.
Absolut inte av alla.
Alla har inte den ”kromosomen” i sig. Den där A-typen.
Den där Fröken-Prestera-Max hela tiden. Och faktiskt vara så okvinnlig att man dessutom är stolt över det, och trivs. Det får man ju inte göra. Vara stolt över sig själv, som kvinna? Hua… (ironisk)
Att dessutom vilja vara sådan, och att dessutom se det som en styrka det är tydligen helt fel.

Den där typen, A-typen, har jag fått höra hela mitt vuxna liv att jag tillhör.
Och att det är något fel att vara den.
Att sträva efter perfektion.
– Varför ska du vara så jäkla märkvärdig?
– Ingen annan är ju så där.
– Ingen annan klär sig så där, varför duger inte det?

Oavsett om det handlar om att ha ett fint yttre, (min stora passion är på riktigt höga klackar och väldressade klänningar) ett fint hem, en vacker miljö omkring sig, eller att alltid vilja sträva efter att vara presentabel,  eller att ha det finaste tänkbara kakbuffe bordet på släktkalaset.
Inte för att jag vill skryta eller hävda mig utan just för att jag vill leverera, jag vill verkligen få andra att känna sig fullkomligt kärleksbombade och omhändertagna.

För många blir jag ett omen man vill ta bort eller förminska, för att inte själv bli förminskad.
Så har det alltid varit.
Varför?
Varför får jag ofta höra att jag är så in i helvete egoistisk som bara gör allt för min egen skull?

Bara för att jag eftersträvar perfektion kräver jag aldrig detsamma av andra.
Jag kräver att man alltid gör sitt bästa, utifrån sig själv.
Men det är inte detsamma som att kräva perfektion bara för att jag vill leverera.
Men av människor som inte kan hantera det ska man tryckas ner.
Förminskas.
Varför?
Och ibland finns de personerna närmare än man trodde.
Då gör det ont.
Då gör det så in i förbannelse ont.
För ord vänner, de sätter sig.
Skrubbsår och blåmärken, dom kan man till slut borsta av sig, men ord, de sitter…

 

 

En A-typ människa ogillar starkt att kliva utanför sin comfort zone, ändå är det ofta det jag gör.
Fast för utomstående anses detta vara provocerande.
Jag gillar att liksom tå-steppa lite utanför den sagda linjen.
Att snudda utanför och testa gränser.
Lite handlar det nog om att inte vilka bli kontrollerad. Jag vill gå min egen väg och stöttas i det.

Inom kort stundar det mesta utanför Comfort Zone man kan tänka sig och det är både läskigt och underbart befriande på en och samma gång.
Man vet aldrig vart det landar.
För att vara en A-typ individ är det lite som att förvandlas till Shreek strax före balen. Lite så.
Man vet aldrig vart det landar, eller hur.

Om en vecka stundar det mest ärofulla och samtidigt mest skrämmande jag någonsin gjort tror jag.
Här pratar vi inte bara om att snudda utanför linjen på den där komfortabla zonen, här pratar vi om att med full kraft sparka undan den där tjocka linjen och ställa sig naken och sårbar och berätta en historia som jag hoppas ska hjälpa så evinnerligt många kvinnor i olika åldrar.
Men jag vet också att parallellt med öppenhet kommer det alltid sting av avund, av Vem-tror-hon-att-hon-är, av en enorm vilja att förminska.
Jag ser på det med enorm ödmjukhet inför livet, andra vill hävda att det är en ego-handling.

Man vet aldrig fören efteråt.

Om en vecka skall en fantastisk fotograf Karin Wildheim ta foton på Hotell POST inför reportaget i AMELIA och journalisten Cecilia Hahne ska göra intervjun och det är med enorm stolthet jag tar en sjumila kliv utanför min komfortabla trygghets zon.

Jag gör det med och av stolthet.
För att det känns som ett ”måste” att få påverka och hjälpa.
Tänk vad fint om andra såg det med samma ögon och inte med sina förminsknings-glasögon på nästippen, om man istället förstår att det krävs mod.

Ps, varför poserar jag naken på en strand i Kroatien till dessa ord?
Det handlar om komfort-zonen.
Att stå naken och sårbar.
Därför sitter jag naken på en underbar strand i Kroatien och skäms inte en smula för min nakenhet.
Jag är tom stolt över den.

Så-det-så

Maja Carlklint

One thought on “komfortabla zonen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *