de magiska kvällarna

kroatien zadar ted baker slott carlklint

Då när solen fortfarande låg varm mot huden, fast klockan var sen kväll, kunde jag stå där på balkongen och bara dra in.
Det är ett rent under att jag inte har saboterat all känsel i luktsinnet för herrejösses vad jag njöt.
Luften som nästan briserade av doften från havet precis nedanför. Ljuden från förbipasserande på Rivierans trottoarer. Barn som sprang före och gav utrop över allt fantastiskt dom såg, souvenir-butiker med krims-krams och handsnidade saker i trä, vykortsstånd och leksaker, glassstånd och hoppborgar. Rivieran bjöd på allt det tumult vi inte vältes omkull utav nere i Zadar.

Jag känner den än, doften från glödande asfalt, och så den där doften, den som aldrig går att beskriva för den som aldrig upplevt men som är så påtagligt speciell i just medelhavs-städer.

kroatien zadar ted baker slott carlklint

Ni vet vad jag menar. Eller hur? Kanske är det bara doften av semester och harmoni. Av lyckan att slippa sköta marktjänst och vardags-rutiner. Doften av tillsammans-tid utan en evinnerlig massa måsten på agendan. Den är påtaglig. Och jag älskar den. Faller handlöst förälskad och vet inte hur många kvällar jag stod där på balkongen och lät tårarna rulla nerför kinderna över lyckan och ödmjukheten av vara där.

Och jag ville aldrig åka hem.

Varje dag gjorde vi nya äventyr. Tog bilen och hittade nytt hav, ny strand, nya klippor.
Och varje kväll kom vi tillbaka till hotellet fulla av ny lycka, ny känsla och ny övertygelse om att detta var den bästa semestern vi någonsin upplevt. Genom alla tider.

kroatien zadar ted baker slott carlklint

Sista dagarna på vår bilsemester spenderade vi i Opatija, på Rivieran, men tog oss alltid runt ön på slingrande serpentinvägar åt Pula. Vi såg fantastiska hus man önskade äga och jag fotograferade allt för att ladda upp i minnesbanken. På hemväg efter en dag vid havet stannade vi alltid till i någon liten by, promenerade runt, fann någon av alla de många Coffe Bars för dagens cappuccino och svalkade sladoledi. Kroatiens svar på Italiens gelato och Sveriges sorbet.

I Opatija hittade vi av en händelse även den lilla men omåttligt populära, lokala restaurangen Ruzmarin där vi blev stamgäster, maten var för gudomligt god, de serverade de godaste chevappcici jag ätit, vinet noga utvalt och rekommenderat av somalier och servicen slående.

Och språket, det var som att baddas in i ett mjukt fluffigt täcke.
Det pratades, skrattades högt, gestikulerades, det togs plats, det skålades och jag vet att jag ibland bara stannade upp i vår egen dialog för att lyssna, att ta in, att översätta vad dom sa, att förstå och få ett sammanhang och hur berusande det var varje gång jag insåg att jag förstår, lite grann.
Men tiden tillsammans var ändå det som balsamerade själen högst denna resan.

kroatien zadar ted baker slott carlklint

Att varje kväll sitta en stund på balkongen, ta ett glas iskallt vitt från Istrien, prata om dagen, låta dagens intryck landa i både tanke och ord.
Att få vara lycklig och rörd över resan.

Jag sticker inte under stol med att det var den mest omtumlande resa jag gjort.
Att komma tillbaka som vuxen, med referenser och barndomsminnen.
Uppleva detta på nytt. På ett bättre sätt. Det var stundtals som att få en kraftig käftsmäll av vemod och den där sorgen när vi sista dagen packade resväskorna för att checka ut och bege oss norrut var så fylld av ångest över att behöva lämna.

Jag kan fortfarande förnimma våra kvällar på balkongen. Ljuden från musiken som med låg nivå spelades någonstans. Sorlet från middagsgäster nere vid hotellet. Luften. Värmen. Skrattet som hela tiden låg och bubblade i magen. Det ständiga leendet som aldrig ville släppa taget. Jag måste sett otroligt fånig ut, eller lycklig..

Tillbaka vill jag. Tillbaka kommer vi.
Det stod ju så vid gränsen.
Dobrodosli Opet.
Välkommen åter.

Maja Carlklint

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *