dags att plantera höst

Jag och ett stort fång höstiga blommor som bara längtar efter att råka ut för stordåd..

Alltså..känner ni igen er?

novita marlenebirger höstplantering plantagen

Varje höst är det samma sak. Man inspireras från höger och vänster och hör ord som perenner och vintergröna och vintertåliga och zon 3 tåliga och hujeda mig för frosten.
Ungefär så. Så står man där tillslut med en maffig inköpslista på den lokala torghandeln och får ju då vid synen av alla fantastiska stora maffiga blomster med ”3 för 150 kr” och gigantiska blomster för knappt nästan ingenting i pengaväg. Och så känner man ju då någonting som troligen kan liknas  vid feeling.
Känner igen?

 

Här kanske det sitter på sin plats att berätta att jag verkligen, och då menar jag verkligen, inte innehar några som helst gröna fingrar. Inga alls. De skiftar inte ens i lite mintgrönt. Jag får inte till det där med att få växter jag planterar att frodas och föröka sig. På sin höjd får jag dom att överleva en säsong, om säsongen är kort, och på sin höjd behåller dom sin fina färg och utseende hela säsongen.
Men oftast inte.
Inte ens kaktusar lyckas jag faktiskt hålla vid liv och det säger ju en hel del om kompetensen.

 

Men för den saken skull har jag ju ambitionen att ha en prunkande trädgård och en inbjudande entre, för mig är det ohyggligt viktigt att varje dag komma hem och välkomnas av det vackra, ordning och reda och nej, hallen får inte vara överbelamrad med skor, jackor, skolväskor och annat snubbel-vänligt gods.
Likväl vill jag ha en vacker entre.

 

Titteli-tut.
Ska vi få någon fason på de där blomstren nu tänkte jag och gör väl nästan alla fel man överhuvudtaget kan göra, men ännu en sak jag lider brist på är ju tålamodet.
Tålamodet är inte min största vän när projekt ska anammas.
Jag vill ha resultat direkt. Så det kan ju hända att jag missade det där med att man behöver byta till ny fin jord i krukorna efter sommarens blomster som suttit där men jag tänker att det kan jag säkert göra i efterhand…kanske.

 

Det mest ironiska i det hela är ju ändå att jag har en släkt som är känd för sina gröna fingrar.
Ni anar inte vilken skampåle jag även på den punkten troligen är för min familj.
Förutom att jag valde att lämna kärnfamiljs-livet och gå vidare med mannen i Livet Del II.
Det där med bristen på konsten att handskas med allt som växer och är grönt, det har nog fått min kära familj att sorgset skaka på huvudet flera gånger om.
Ni skulle se min mormors planteringar. På balkongen i lägenheten i stan skulle man vara glad om man när våren visade sina första solstrålar, ens kunde öppna dörren och se någon form utav himmel eller utsikt. Hela balkongen dignade över av sticklingar och plantor som väntade på att växa till sig för att förflyttas till sommarstugan ute i Västanvik där den stora altanen då istället blev en smula ointaglig pga alla dessa växter.

 

Min mor besitter ju samma kunskaper. Blomma efter blomma drev hon upp. De växter hon satte i planteringar och land bara förökade sig och de avkommor jag då fick i form av alunrötter och annat, nej det dog ju direkt det kom i kontakt med mig.
Men tro nu inte att jag ger upp. Jag ger aldrig upp.
Så nu stod jag där och fint skulle det bli.
Ska det bli.
För nu tusan är det höst.
Ni känner ju det.
Det är tom snart dags att plocka fram strumpbyxorna.
Det visste ni säkert, att just det är ett säkert höst-tecken.
Jag är nämligen den första att ta av mig strumpbyxorna på våren, och den sista att ta på dom så snart hösten faller på.

 

Jahopp.
Så här blev det iallafall. Med eller utan gröna fingrar.
Plantor på plats. Pumporna jag och Julia hittade likaså.
Lyktorna från altanen hamnade vid entren och nu saknas bara en stor kraftig dörrmatta.

 

Välkommen hem till oss.
Nu blev det höst.
Nu blev det planterat.
Uppdatering om en månad så ska vi se om dom har överlevt eller om jag bytt ut dom.
Den som lever får se.

Söndag vänner. Söndag.
Och italiensk på menyn hägrar.
Bon apetit!

Maja Carlklint

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *