branäs minus 27

 

cross branäs skistar atomic salamon

 

Nu är det klart.
Årets julklapp till familjen 2018.

Vi har bokat stugan i Branäs.
När beslutet väl landat i kroppen, även om det var på mitt bevåg, att vi återigen ska till kyla ja då känns det ändå som en ro i kroppen.
Fast denna kroppen hellre önskar värme och så lite kläder som möjligt på sig.. Flanera runt i sandaletter med böljande tunna klänningar och sippa rose i ny bikini.

cross branäs skistar atomic salamon

 

Men återigen till nerfarter, bädda in oss i underställ och kari-traa strumpor, fnussa runt i stugan kvällstid med brasan tänd och god mat på spisen och ett glas vin i handen.
Åka skoter, packa matsäck och dricka varm choklad med punsch och marshmallows.
Vi dricker det varje dag där uppe, och helst flera gånger.
Ja då känns det ändå bra. I kroppen.

 

cross branäs skistar atomic salamon

Nu får jag det att låta som att det inte är topp-topp och det absolut bästa jag vet.
Och det är det ju inte.
Inte fören jag kommer dit. Då kan jag inte tänka mig någon finare plats att vara på.
Vakna lite före alla andra, dricka en morgonkopp i soffan medan familjen vaknar till liv.
Se solen över backen och se liftarna starta igång. Eftersom vi aldrig är ute i backen före 10…

Men jag behöver få vänja in mig vid saker. Få längta och förbereda. Först då kan jag känna pirret och förväntan. Jag tror att denna lite motstridighet bottnar i en ångest. En prestationsångest.
Att jag som mamma måste ha koll på allt. Jag måste ha inventerat så pjäxorna passar barnen, att skidorna har rätt längd, att förra årets hjälmar och glasögon fungerar även i år, och hur ska vi göra med Alice vanliga glasögon? Och underställ, passar alla? Har jag? Vilka har Hestra vantar och vilka saknar?
Hade jag förra året eller glömde jag köpa?
Har vi skidbyxor och ryggplattor?

cross branäs skistar atomic salamon

Middagar ska planeras och maten ska handlas. Det ska finnas allt för alla sugna gommar.
Snacks och mat och frukost.
Därför har jag en liten lång startsträcka inför dessa våra skidresor. Jag vet att platsen ger mig ro. Den ger oss alla ro. Och att efter ett helvetiskt år med så mycket turbulens att det hade varit mildare att fara runt i en torktumlare 24/7 så behöver vi detta, men det är vägen dit, innan vi är där, det är den som är lite lång för mig…

cross branäs skistar atomic salamon

 

Men nu ska vi hit och det sockervaddsluddiga i kroppen känner redan en längtan.
Till mjuka pistade backar och solsken.
Förra säsongen var vi här tre gånger och som mest var det 27 minus och Alice testade ski-cross banan, äntrade en stolpe, flög på ryggen in i nätet, fick åka sjuktransport pga stukning i ryggen och vidare till läkare…Det var Fredrik som tog hand om det. Jag förstod aldrig vad som hände. Jag såg det inte. Han såg. Han löste hennes panik och slet av hjälmen då hon tappat luften. Han redde det…
Jag tänker ofta: Vad vore jag utan honom..

 

atomic branäs alpint cross salomon craft karitraa

 

Mina nya kritvita snyggingar förra året från ATOMIC modell Cloud – 11 och karbonstavar gjorde alla åk till en fröjd eftersom jag hör till dom där som tror, att om man känner sig på topp, då far man ner på topp….Ni förstår?

 

atomic branäs alpint cross salomon craft karitraa

 

Dom här glada fisarna fanns ju också med en utav de tre gångerna vi for till stugan och det finns nog inga som är så glada i att vara där, så att detta nu blir av igen kommer utbringa ett jubel kring julgranen.
Dom älskar när det överraskas med upplevelser.

 

atomic branäs alpint cross salomon craft karitraa

 

Jag blir alltid så otroligt stolt när vi är där.
Över dessa två.
Just för deras vilja, och ibland ovilja, skall inte förringas, att vilja lära sig, även om Alice första timman gråter mer än hon skrattar för hon har den där eviga skräcken i kroppen att allt ska gå fel att hon ska ramla, att det ska göra ont, att hon ska skada sig..

Jag kan inte hjälpa henne det första. Det måste Fredrik göra, de litar inte på att jag reder det.
Tryggheten finns i honom där. Inte i mig.
Det är konstigt det där. Så har det varit i allt.
Allt från att lära sig cykla, åka rullskridskor, sparkcykel, skateboard, allt…
Jag kan inte vara den som lär ut. Mitt tålamod är kortare än en svensk sommar.
Och jag är ju likadan med mig själv.
Jag ska bannemä kunna sakerna innan jag kan dom.
Ska jag åka skidor ska jag kunna innan jag kan.
Det var alltid samma även i dansen. Jag skulle vara bäst innan jag knappt börjat.
Jag tror att det driver mig framåt, i allt.

 

atomic branäs alpint cross salomon craft karitraa
Första gången dom stod på skidor var Julia dryga 7 och Alice inte fyllda fem.
Då var det traggligt och tog lång tid.
Nu är det en säkerhet som märks när dom åker. Mer på Julia än på Alice. Den stora kan man förklara saker för, sedan att hon ändå gör på sitt sätt har nog med arvet efter mig att göra.
Man vill testa, man måste få testa, dont dare to hold me back..
Jag lärde mig åka tillsammans med min pappa i Tiveden. Det var bara pappa och jag som åkte, inte mina bröder eller mamma. Utan det var våran grej.
Och rädd och harig var det sista jag var.
Fort skulle det gå. Helst rakt ner. Störtlopp.
Det där ser jag i Julia också. Den där längtan efter farten. Och tänker att göra petter hon kommer bli lika livsfarlig som jag. I allt. Från bilkörning till önskan  om att ta Mc-kort.

Alice är mer försiktig. Ingenting kan gå sakta nog. Hellre staka sig nerför än att fara fritt för vinden.
Så olika dom där.
Men tänker att i år lossnar det kanske. Eller så sitter minnet kvar efter kraschen att det kommer låsa sig totalt. Det får vi se, och hjälpa henne utefter vägen.

atomic branäs alpint cross salomon craft karitraa
Men här: Stugan.
Där har vi den.
Med stor altan mot solen hela dagen, med grill och plats för fårskinnsfällar när man åker mot stugan för lunch. Eftersom den ligger precis i backen, eller för att vara helt ärlig ca tio stavtag ifrån, så är det otroligt skönt, för alla, att få en paus från kyla och pjäxor mitt på dagen, att värma sulor och kläder i torkskåpet, att få läsa en bok och dricka choklad för att samla lite ny energi i benen och vilja vara ute flera timmar till.
Det ska ju aldrig bli ett tvång det där. Att vara i fjällen önskar vi ska vara förknippat med glädje och lycka, med tillsammans-tid och fina minnen.

 

atomic branäs alpint cross salomon craft karitraa

atomic branäs alpint cross salomon craft karitraa

atomic branäs alpint cross salomon craft karitraa

atomic branäs alpint cross salomon craft karitraa

atomic branäs alpint cross salomon craft karitraa

 

Mitt allt.
Han som roddar med allt det där som jag inte kan. Som kan hantera barnen i sittliften där jag bara har höjdskräck, som med lugn får dom trygga och pedagogiskt lär ut teknik.
Som får fyr på grillen för våra hamburgare och som tänder kaminen varje kväll.
Han som är min ryggrad, även när jag inte tror det..

 

atomic branäs alpint cross salomon craft karitraa

atomic branäs alpint cross salomon craft karitraa

 

Så, årets julklapp för familjen, och framför allt barnen är klar och det känns så fint i det sockervaddsluddiga att kunna de detta.
Att ge minnen och inte bara saker som till slut läggs bort, nöts ut och glöms i ett hörn.
Att ge dom tillsammans-tid och upplevelsen.
Att ha möjligheten att kunna göra det.

Förvisso ligger den här mamman mycket hellre på en strand och får sand och korn överallt där dom inte hör hemma, men att kunna ge familjen vad de längtar efter är på snudd det finaste man kan känna i det där mjuka runt hjärtat.

Kramar

Maja Carlklint

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *