älskade lilla stad

 

rovinj, kroatien, mitt halva jag, medelhavsblodet

Framför staden som aldrig gör mig besviken.
I sommarvärme. Som klibbade huden.
Långt ifrån den isiga fuktiga kyla som väcker oss om morgonen nu.
Där mannen vill fotografera framför staden i kvällens ljus.
Ljuset som landar på kinden mjukt som sammet.

Där i staden där man till och med har överseende med doften från de puttrande stora fisketrålarna som ligger längs kajkanten, redo att försörja stadens alla restauranger med guldet från havet.
Förra året fick min kropp en överdos av fantastiskt kolgrillade kötträtter.
Traditionerna.
I år levde vi nästan enbart på skatterna från havet, kolgrillade, marinerade, tillrädda med kärlek och kunskap, till det fantastiska kroatiska viner.
Mathimlen är lätt att kliva in i här.

rovinj, kroatien, mitt halva jag, medelhavsblodet

Där i staden, där jag nästan studsar fram i en slags Pippi Långstrump hoppsa-gång och några sekunder före min man  i steget, på snudd för ivrig att komma framåt, ivrig att inte missa en sekund i myllret, redo för kvällens alla dofter, smaker och ljud.
När vi närmar oss det stora torget och hör de klassiska folksångerna med dansarna redo är jag redo att rycka tag i kärleken och vilja ge mig i lag med det som sker.
Jag vill också dansa.
Jag tröttnar aldrig.
Aldrig tröttnar jag.

rovinj, kroatien, mitt halva jag, medelhavsblodet

rovinj, kroatien, mitt halva jag, medelhavsblodet

Hur den nya staden växt sig stor runt den gamla och hur de båda får plats.
Att man vill ha lite utav allt.
Vi tillhör de som gärna flanerar i det gamla.
På de gamla blankslitna kullerstenarna som jag tror att någon i smyg under nattens timmar lagt ett lager lack på. Inget kan vara så blanknött. Tänker jag.
Och vackert.
Rent.
Alldeles sockervaddsluddigt och får mig att le stort som ett barn varenda gång.
Det är en ganska omtumlande semester vi alltid drar oss igenom.
Jag som ömsom har tåriga kinder och likt ett barn aldrig vill åka hem, tillsammans med den enorma upptäckar-viljan som jag besitter, som mina barn ärvt, men som jag inte på samma sätt delar med min man.

rovinj, kroatien, mitt halva jag, medelhavsblodet, amelia

Jag som inte skäms för att fråga om det jag undrar, jag som babblar och pratar utan den minsta tanke på att det blir fel, i orden, jag gestikulerar som en kvinna i nöd medan jag ler stort och ödmjukt.
Lutar mig framåt över bordet för att höra mer av ljuden.
Av det servitrisen eller servitören säger.  Och jag skrattar. Högt. Så det bubblar i bröstet.
Jag förstår att ibland borde man lägga band på sig, men jag kan inte.
Inte heller kan jag lägga band på det blanka i ögonen som uppstår utan förvarning.
Och hur jag inte vill räkna ner dagarna.

rovinj, kroatien, mitt halva jag, medelhavsblodet, amelia

rovinj, kroatien, mitt halva jag, medelhavsblodet

 

12 dagar var vi där.
12 dagar av total ynnest.
Där även de mest banala saker blir viktiga.
Som att gå till den lokala affären för att handla frukt nötter och voda.
Att gå runt bland hyllorna och botanisera.
Nya saker och de från förr.
Känna igen namn på charkuterier som farmor brukade handla.
De som pappa brukade äta.
Man ska aldrig underskatta minnenas alle.
Och ja, jag längtar tillbaka.

På torsdag kommer tidningen.
Också det en vandring i minnenas bank.
Förr. Dåtid.
Till Rovinj kommer vi tillbaka.
Det lovade jag tyst när jag passerade stadsgränsen.
Med blanka ögon och det där tjocka stockandet i halsen.
Jag-kommer-tillbaka.
Vi-ses-igen.

 

Maja Carlklint

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *