varför detta jädra måste?

ted baker, fashion, carlklint, closeupcarlklint, skinnkjol, elvis

Det finns ett ord jag använder alldeles för mycket utav.
Ett ord jag tror att vi alla missbrukar på ett sätt som inte är sunt.
Kanske är det en kvinno-sak, kanske bara mänskligt.
Det är ordet måste.

ted baker, fashion, carlklint, closeupcarlklint, skinnkjol, elvis

 

Ska vi slå ett slag för att det är ett ohyggligt negativt ord?
Det finns ju ingenting positivt förenat med det, över huvudtaget om du frågar mig.
Men ändå är det ett ord som i större utsträckning används av oss kvinnor.
Jamen jösses Varför?

Det är söndag idag och den här sportlovsveckan passerade i ett rasande tempo.
Med det sagt inte på ett negativt sätt, inte alls, bara med ett krasst konstaterande att herrejösses vad snabbt den slank undan den där sportlovsveckan.
En minst sagt bra vecka på alla plan, men avklarad lite för snabbt.

 

ted baker, fashion, carlklint, closeupcarlklint, skinnkjol, elvis

 

Och efter en förbrukad vecka kommer ju snabbt Söndag.
Söndagar brukar vara riktiga måste-dagar.
Och det är inte på ett positivt sätt.

Jag brukar vakna lite för tidigt och ligga och grunna på alla de där måsten jag ska hinna med, just för att det är söndag.
Jag måste hinna tvätta håret, det är mitt värsta måste. Jag ogillar det.
Jag måste tvätta några maskiner tvätt inför veckan.
Jag måste förbereda mig inför veckans första hälft möten.
Jag måste packa barnens väska med allt det som skall med till skolan och hem till pappa.
Jag måste förbereda mina kläder inför imorgon då jag flyger till Stockholm över dagen.
Jag måste göra alla de där sysslorna jag inte har tid för i veckan och som annars bara läggs i en surdegshög som verkar jäsa över.

 

ted baker, fashion, carlklint, closeupcarlklint, skinnkjol, elvis

 

Men har ni tänkt på en sak?
Man måste faktiskt ingenting.
Man måste inte det minsta.
Ingen kan säga åt dig att du måste göra si eller så. Att du måste läsa mejl, återkoppla på mejl, lägga upp poster med ditt liv på Instagram, blogga, baka en kaka, dammsuga huset, noppra ögonbrynen, vara foglig och tillmötesgående och hela tiden le ditt mest sprudlande leende…

Det där måste missbrukas inte bara av oss själva mot oss själva, utan jag tycker att man ofta får en släng av ordet från andra och riktat till en själv.

ted baker, fashion, carlklint, closeupcarlklint, skinnkjol, elvis

 

Nu vet inte jag hur ni resonerar men hädanefter kommer jag förhålla mig till detta:

Jag måste ingenting.
Men jag behöver någonting.
Jag behöver byta ut ordet måste till ordet behöver.
Det är så vi behöver göra.
Istället för att missbruka måste, som ju faktiskt bara är förenat med prestation och krav och en hel del ångest, så passar det fina, fina ordet behöver mycket bättre.

ted baker, fashion, carlklint, closeupcarlklint, skinnkjol, elvis

 

Söndag.
Den veckodag som jag behöver göra en massa saker, jag måste inte, men jag behöver.

Både för andras, men också för min egen skull.

Jag behöver tvätta håret, för det är 12 dagar sedan jag gjorde det. Och sunkigt stripigt hår utan förmåga att stylas vill jag verkligen inte bli förknippad med.
Jag behöver förbereda mig för veckan, för att allt blir en smula lättare då. Och rent krasst så är jag en list-skrivare med kontrollbehov att inget lämnas åt slumpen. Inget.
Jag behöver packa barnens väska för att dom ska kunna vara ute på skolan i anpassade kläder.
Jag behöver förbereda mina kläder inför morgondagen för att inte skapa stress imorgonbitti utan få en  lugn och skön morgon för oss alla, det viktigaste som finns.
Jag behöver tvätta några maskiner tvätt för att jag älskar känslan av en ren och ordnad tvättstuga. Och skall erkännas så är jag en tvättmedels-junkey. Jag kan borra in huvudet i linneskåpet och göra en Ferdinand. Få saker slår nytvättat linne.

Men: Jag måste inte allt detta. Men för mitt inre lugn behöver jag.

ted baker, fashion, carlklint, closeupcarlklint, skinnkjol, elvis

 

Hur ofta säger vi inte så, både till oss själva och till andra.
Du måste göra klart detta.
Du måste vara snäll.
Du måste….Du måste…D U  M Å S T E.

Men nej. Ingen måste någonting.
Jag måste inte ens posera på dom här bilderna så att det ska fungera med texten, men jag ville det..

ted baker, fashion, carlklint, closeupcarlklint, skinnkjol, elvis

 

Den sista veckan har jag verkligen funderat.
Min hjärna känns som ett ihopknycklat fikon stundtals av allt det där funderandet.
Inte alls bara på ont, utan på en hel del gott.
Alla tror alltid att funderande enbart är av ondo, jag hävdar alltid motsatsen.
Jag skrev tom om det här om man vill läsa.

Kanske var det korrekturläsandet utav artikeln i AMELIA som gjorde att jag tänkte till på flera plan.
Artikeln som skrivs utav fantastiska Cecilia Hahne.
Hur andra påverkar, har påverkat och tror sig ha en rätt att vilja påverka.
Mig.
Kanske berodde det på hur några i min omgivning försökte sig på ett maktspel.
Något som är på snudd det värsta man kan försöka göra mot mig.
Vad jag kom fram till var detta med alla måsten.

Så jag säger som Magica De Hex.
Häck veck puts fläck. Ordet måste flyga veck.

För övrigt har jag snöat in på Elvis så här i medelåldern som min man hävdar att vi befinner oss i.
Något jag inte alls håller med om.
Kan ha att göra med att jag inte ens blåst ut ljusen på min 45 års tårta ännu i kombination med att jag tänker blåsa ut min 100 års tårta as well.

Men, Elvis.
Eller mer, tolkningarna av Elvis.
En låt som jag kan spela på repeat i bilen och sjunga med högt är
The Wonder Of you.
Och den bästa tolkningen hörde jag i sista avsnittet utav HBO’s succe serie Big Little Lies som förövrigt är en serie att lägga på To-Do listan. Se den.

Men tolkningen av Conor O’Brian kan ni höra här.
Jag tillägnar den min man.
Min kärlek.
Min klippa.
Mitt stöd.
Min ryggrad.
Så många tårar av frustration han fått på sina axlar.
Så många tårar av densamma frustration han torkat.
Utan honom, Inget jag.
Så lyssna.

Kärlek.

 

Maja Carlklint

suits frossa

suits, harvey, donna, jessica, rachel, mike, Louis, dresses

 

Jamen ska vi inte ta och frossa lite i en så där lyxigt luxulös serie känner  jag.
Det var länge sedan jag tipsade just om det.

Men här far jag upp med ett litet varningens finger för om man nu inte redan har sett alla säsonger och totalt fastnat, det var ju trots allt några år sedan säsong 1 släpptes, så finns det en stor, för att inte säga enorm, risk (chans) att man fullkomligt frossar ner sig i den igen.
Och sedan igen.
Och efter något år igen.

 

suits, harvey, donna, jessica, rachel, mike, Louis, dresses

 

För så är det.
Den här kan man inte få nog utav.

Den här lyxigt filmade advokatserien som utspelar sig i New Yorks finare kvarter med toppadvokaterna Harvey Spector och Jessica Pearson på främsta raden.
I gott sällskap av Louis Litt och byråns juniorer.

suits, harvey, donna, jessica, rachel, mike, Louis, dresses

Vad är det då med mig och advokatserier kan man undra.
För jag har ju faktiskt sett dom alla.

Och den här tog det troligen ganska exakt tre minuter att fastna i.
Tre.
Det kan man ju lätt offra på att bli lite seriefast.
För det är ju något med advokat-serier som får mig fast.

Klimatet, jargongen, det konspiratoriska och strategiska spelet (som jag bara älskar) addera den fantastiska kostymeringen så är vi i land sedan.

Det finns ingen som bär upp fodralklänningar som Donna eller Jessica.

suits, harvey, donna, jessica, rachel, mike, Louis, dresses

Jag vet inte vad som fascinerar mest i vissa avsnitt. Men kombinationen är oslagbar.
Intriger, kärlek, rävspel, uppgörelser och det mesta utspelar sig i dunkelt upplysta kontorsrum för här har man inga vanliga 8-5 tider, här är alla på kontoret redan vid 5 och ser ut som nyutslagna nyponrosor med perfekt makeup och stärkta kläder och tar hissen ner för att avsluta dagen sker först efter midnatt.

suits, harvey, donna, jessica, rachel, mike, Louis, dresses

 

suits, harvey, donna, jessica, rachel, mike, Louis, dresses
Den där Harvey, hjärtekrossaren och kvinnokarlen nummer 1, obotlig ungkarl men som inte fungerar utan den vackraste rödhåriga kvinnan Donna, vid sin sida.
Donna, sekreteraren med skinn på näsan och konstant steget före,
Behöver jag säga att jag är hennes största fan och säsong efter säsong så sitter man nästan och håller tummarna för att kan dom inte bara förstå hur bra dom skulle ha det tillsammans de där två.

suits, harvey, donna, jessica, rachel, mike, Louis, dresses

suits, harvey, donna, jessica, rachel, mike, Louis, dresses

suits, harvey, donna, jessica, rachel, mike, Louis, dresses

 

Undersköna Jessica Pearson, byråns styrande hand och den med högst mandat.
Här kommer ingen undan med halvmesyrer.
Dessutom har hon seriens absolut vackraste garderob och om jag ska amatör-anylsera mig själv tror jag att det var i samband med att jag första gången fastande för SUITS som jag också insåg hur min kropp ville vara wrapped all in these dresses.
Lite så och päls-ponchos har jag en alldeles egen fabless utav.

suits, harvey, donna, jessica, rachel, mike, Louis, dresses

 

Harvey och hans assistent Mike, dessa två gör världen lite mer spännande och ibland är tempot så rafflande snabbt att man sitter där som ett stort frågetecken innan man förstod vad som hände och hur det hängde ihop.

Det finns en viss fördel om man som jag plöjt, förmodligen skördat, kriminaldeckare sedan en ålder av 14.. Det finns alltid någon slags liten röd tråd i de mesta utav tanke-spelet både när det kommer till den här typen av serier och i det val av böcker jag gör. Jag vill verkligen inte ha det förutsägbar. Och jag vill ha starka karaktärer och kvinnor som visar världen att här tar man ingen skit.

suits, harvey, donna, jessica, rachel, mike, Louis, dresses

 

Vad vore Pearson, Spector & Litt utan denna kvinnan?
För det är ju inte bara det att hon är förbaskat vacker, Donna, rappheten och det orädda är en ynnest att få ta del utav.  Man önskar ju bara att det var lite mer romans där, mellan henne och Harvey, men icke.
Ja förutom Harveys enstaka kvinnoaffärer så är det nog mest Mike som står för romantiken till sin Rachel, vilket kanske är varför man fastnar för serien.
Vill man ha en smörande romantisk serie med hjärta och smärta så är detta inte den.
Här får man ett annat sinne stillat och jag älskar det.

suits, harvey, donna, jessica, rachel, mike, Louis, dresses

 

Första gången jag upptäckte SUITS bodde jag med barnens pappa i Vita Huset och enda chansen att då få se den var att streama. Så där låg jag i soffan på kvällarna när barnen var lagda och kollade.
Nu flera år senare har jag inga problem att återuppta serien överhuvudtaget.

 

Så för er som aldrig sett den, eller för er som har sett den men lider serie-brist.

SUITS

Om inte för det snygga spelet så för de enormt snygga klänningarna.

När jag var liten hade jag en enda dröm om vad jag skulle bli som stor.
Jag skulle bli chef.
Det visste jag redan som 7 åring.
Jag skulle bli chef och gå i klänning och högklackat varje dag.
Chef är jag inte, men det andra, japp, living my dream som vi säger.

Ta hand om er.

Maja Carlklint

glasbastu bygge igång

glasbastu, sauna, exacta, radiatapine, master bathroom

 

Så gick startskottet för glasbastu byggandet idag då.
Mannen fick väl lite feeling när jag annonserade att jag minsann hade en mängd saker på min att-göra-lista (vilket mest inkluderade rensa och slänga och strukturera i kädkammaren) så med det sagt förstod han ju att av mig fick han inget vidare sällskap idag.

glasbastu, sauna, exacta, radiatapine, master bathroom

glasbastu, sauna, exacta, radiatapine, master bathroom

 

Så in bars bastupanelen som legat till sig i garaget i två månader.
Den där varmtoniga värmebehandlade Radiata Pine.

Att valet föll på den berodde mest på bredderna. Vi vill inte ha smala tiljor utan breda och utan skarvar. I skrivande stund har han satt upp både i tak och lodrätt ner på vägg och det ser så enormt lyxigt och fint ut så tom jag som knappt längtar efter bastu hoppar lite inombords för det där kommer lyfta hela Master Bathroom vänner.

glasbastu, sauna, exacta, radiatapine, master bathroom

glasbastu, sauna, exacta, radiatapine, master bathroom

 

Där inne byggs det.
Glaspartierna har ju suttit där sedan badrummet blev klart för två år sedan men ibland kommer livet emellan från att färdigställa saker så det sattes lite på hold..

 

glasbastu, sauna, exacta, radiatapine, master bathroom

 

Så, startskottet har gått.
Ikväll blir det melodifestivalmys framför teven.
Vi och halva Sverige.

Vi tillbringar ju annars aldrig tid vid teven om inte barnen är hemma och vi sitter där med dom.
Vårt tillhåll är i andra änden av huset, vid kaminen och det stora vardagsrummet/Master Bedroom.
Jag ska visa en annan dag, när ljuset flödar och inte alla foton får en disdimma över sig.
Alltså, jag vill ha ljuset tillbaka.

Ha en fin lördag vänner.
Fortsättning följer..
Kramar

Maja Carlklint

yrsnö

 

Vad ska man säga egentligen?
All denna snö.
Varför då?
Till vilken nytta?
Den yr och är tungt fallande. Allt blir moddigt och svårforcerat för att sedan bli svinhalt när termometern visar minus 8 på natten.

Nåväl.
Då gör vi snöänglar tänker jag och väntar ut ljuset som gör det enklare att fotografera.

Så:
Idag snöängel.
Och så blev fotograferingen så otroligt fin tack vare fotografen Karin.
Vilken kvinna.
Hon skulle få vem som helst att känna sig vacker.
Ynnest.
Tack för henne.

Maja Carlklint

lite skoter också

skoter, cross, ski, fashion, karitraa, fyrhjuling, mountain

 

Ska vi passa på att se lite bilder från våra skoter-turer och det där med fyrhjulingen när nu ändå vädret blev som det blev här hemma.
Det vräker ner åt höger och vänster och är rent galet.
Nu vill jag faktiskt ha vår.
Inte snöblandat kaos som får mig insnöad.
Jag vill ha pumps och kunna trippa omkring utan att riskera att halka runt i snöblask.

 

skoter, cross, ski, fashion, karitraa, fyrhjuling, mountain

 

Hur som helst.
Vi tog ju lite turer med de motorburna vidundren när vi var uppe i Branäs förra veckan.
Barnen älskar det och nu när terrängen är så snödjup är det fasansfullt vackert att åka skoterleden fram, går inte att beskriva om man inte upplevt det.  Vi tog varsitt vidunder och varsitt barn och delade på oss där vi var tvungna.
Fyrhjulingar får ju inte åka skoterled liksom.
Men det är alla med på? Inget fuskåkande. Isåfall skämmes.

skoter, cross, ski, fashion, karitraa, fyrhjuling, mountain

skoter, cross, ski, fashion, karitraa, fyrhjuling, mountain

 

Jag måste säga att jag är mera för skoter än den där kolossen ovan som inte alls kändes trygg i den höga lössnön som låg utanför led men medan barnen körde skoter med Fredrik ”lite väl fort” om mamman får tycka, men leenden som gick runt hela huvudet, så fick väl jag köra lite sån då.
Jag är ju sällan den som är den och knusslar om sånt. Men jo, jag känner mig alltid mycket tryggare och säkrare (på min egen förmåga) på skotern.
Det konstaterade jag direkt.

 

skoter, cross, ski, fashion, karitraa, fyrhjuling, mountain

skoter, cross, ski, fashion, karitraa, fyrhjuling, mountain

 

Landskapet är ju helt magiskt. När man kör där i skogen förväntar man sig nästan att Lejonet Aslan eller Herr Tumnus ska komma gående där på slätten. Narnia ni vet. Helt magiskt. Galet vackert. Och sagolikt. Och till och med lite lite läskigt för det kan ju komma varg, tänker jag…
Eller björn…eller ja det kanske det inte kan men en och annan varg håller jag fast vid.

skoter, cross, ski, fashion, karitraa, fyrhjuling, mountain

skoter, cross, ski, fashion, karitraa, fyrhjuling, mountain

skoter, cross, ski, fashion, karitraa, fyrhjuling, mountain

 

När man är där uppe slänger man alla måsten åt sidan. Puts väck bort med er. Man kan inte göra så mycket annat. Vilket är otroligt skönt.
Den här gången avstod jag tom helt från att läsa jobb-mail vilket jag annars är värdelös på att låta bli.

Skönt är det då också att gasa lite där man får gasa så det gjorde jag med Julia bakom mig vilket resulterade i ett stort gigantiskt jubel av lycka.
Lilla fislottan, ska du bli lika farttokig som din mamma tänkte jag och får hjärtklappning.
Jag föddes med en tung högerfot och kommer väl dö med en också kan jag tro.

skoter, cross, ski, fashion, karitraa, fyrhjuling, mountain

 

Två omgångar tog vi skoter och 4-hjuls tur.
Den sista turen som ”bara skulle ta en liten stund så vi skulle åka skidor extra mycket sista dagen” kanske vi ska prata lite tyst om då min man, johodå, jag skyller på honom för det låg inte på min lott att kolla bensinmätaren på det vidunder jag dessutom inte for fram med.
Fyrhjulingen.
Hur som haver.
När man får bensinstopp ute i skogen, dock på skoterled,  eller mera på ”ängen” där vi alltid, i alla tider, testat lite fart.. inser man hur kallt, och ensligt det är där ute. Och att man blir lite handfallen.
Minst sagt. Men att det är tur att det finns vajer och dragkrok på den med fyra hjul.

Man inser dock också att det inte är det lättaste att bogsera en 4-hjuling med en skoter.
Det bör vi notera. Tycker jag. Lite lätt så där i kanten liksom.
”Svårt att bogsera med en skoter….punkt”
När mamman sedan kom med förslaget att ” -Min älskade man tar barnen på skotern och kör till stugan, lämnar barnen inne i värmen, hämtar reservdunken och kör hit, tankar och så kan vi köra hem och jag väntar här med hjulingen så länge…” Då inser man hur ännu kallare det är där ute i skogen, trots att vi då fått upp hjulingen på vägen tack vare en ”erfaren skoterförare” som stannade och hjälpte oss att putta (jag var inte så stark) och att skogen är liiiiite liiiiite halv-läbbig att stå i själv, med en död fyrhjuling, och förfrusna fingrar.
Och jodå, min man frågade både en och två gånger om jag klarade mig, att han skulle skynda sig och allt det där så ingen skugga på honom. Någon måste ju stå kvar och han är den enda som vet var den extra bensindunken stod…

Det man också slås av är att trots att minst 20 bilar körde förbi mig där jag stod intill fyrhjulingen, förvisso inte vinkande och i nöd men ändå, så var det ingen som stannade, ingen saktade ens ner.
Visst är det märkligt.
Jag slänger mig ju på bromsen direkt och vill hjälpa.
Alla är vi olika.
Men som sagt.
Det här behöver vi ju inte prata om tänker jag för det gick ju hyfsat smidigt ändå men bra att ha med i ”protokollet” när jag ska gå bakåt i tiden när jag sitter där om 50 år och undrar hur det var att åka skoter…

 

skoter, cross, ski, fashion, karitraa, fyrhjuling, mountain

 

Frågar man dom här så svarar dom bara entonigt med jubel så dom är inga tillförlitliga. Dom hade lätt kunnat förfrysa både armar och ben och ändå komma ihåg skoterturerna med lycka och glädje.
På den nivån är det.

Men nu har dom lärt sig att stora saker med motor inte är att leka med och i djup snö fungerar ingenting som det gör på barmark.
Man fastnar med benen, man ramlar, man snubblar och man pulsar.
Och stora fartvidunder kan välta.

skoter, cross, ski, fashion, karitraa, fyrhjuling, mountain

 

Härliga dagar.  Trots allt. Så mycket vi gjorde. Så mycket vi upplevde. Så fantastiskt att se barnen uppleva allt detta. Och se lyckan och glittret. Höra lyckan, glittret och bladdret.

skoter, cross, ski, fashion, karitraa, fyrhjuling, mountain

 

Något annat var det igår när jag skulle köra hem från kontoret. Resan Borås – Landvetter tar normalt 30 minuter, den tog igår 1,5 timma. Fruktansvärt kan jag summera.
Jag ringde hem till mannen och grät uppgivet och ville verkligen inte köra en meter till på den där förbannande väg 40.
Där noll sikt var ett faktum, stora blöta snöflingor stormade mot rutan, snörök, man såg inte var vägen började eller slutade, eller hur bred den var, var diket var eller mitt-räcket. Sånt ger mig alltid panik, då kvittar det att jag kör en utav de tryggaste bilarna i Sverige. En stor tung hypermodern och utrustad XC90. Det kvittar.
Den vetskapen flyger ur huvudet och jag tror att jag kör omkring i en gammal Corsa från -88 med framhjulsdrift, sommardäck och manuell låda.
Nej fy tvale rent ut sagt.
Att jag inte ställde bilen och sket i konsekvenserna tackar jag den stora stora Postnord lastbilen för som jag tog rygg på. Hans väl upplysta bakdel var det jag hade som riktlinje. Hade han plöjt ner i  diket hade förvisso jag plöjt efter men hans stora bil var ju tyngre än min så risken var minimal hann jag räkna ut innan jag ringde hem och grät storgråten och tänkte att min stora trygga man skulle komma till undsättning (vilket han gjorde med att prata lugnt med mig)

Idag har det därför blivit hemmakontoret och telefonmöten utan risk att hamna i diket.
Älskar att jobba från hemmakontoret.
Inget som stör eller distraherar. Mängder blir gjort. Punkter bockas av i snabbare takt än inne på kontoret. Tycker ni också det? Eller är ni mera dom som måste ha ett kontor att komma till för att hamna i rätt mood? Jag vet ju att en del har det så. Inte jag…

Idag ska jag dessutom få hår.
Åh har ni hört något så härligt.
Äntligen.
Imorgon är fotograferingen för AMELIA och att framstå som Gollum är ju inte riktigt jag.
Så ikväll:  Hår.

Och imorgon, för att citera nu aktuella Christer Björkman: Är en annan dag…
Ja, imorgon är en annan dag och jag måste erkänna att jag är ohyggligt fjärilsfladdrig i magen.
Fotografen Karin är så fantastiskt duktig och jag är på snudd kär i flera utan hennes tagna foton men jag ska ju leverera också. Ja jösses.
Men jag är också stolt.
Att jag ska få ynnesten att Äga min historia.
Inte att historian eller dåtiden skall berättas av någon annan.
Jag äger min historia och jag ska baskemä förvärva det på bästa sätt.

Kramar

Maja Carlklint

låt oss summera lite

cross, everest, downhill, leki, atomic, salomon, karitraa, ski, branäs

 

Så är vi i bilen på väg hem, nästintill lika fullpackade som när vi åkte upp.
Konstigt det där. Att jag aldrig lär mig att nej jag behöver inte packa mat och godsaker som att vi ska bli insnöade och utlämnade åt naturens nycker åtminstone i dryga tre veckor..

cross, everest, downhill, leki, atomic, salomon, karitraa, ski, branäs

 

För några tre veckor blev vi bevisligen inte insnöade men på snudd en dag för när vi i torsdags skulle öppna ytterdörren hindrade oss en 50 cm hög vall som blåst upp mot dörren under natten.
Ja fy hundan vad det snöade.

Men ska vi summera våra fjällen-dagar lite?

cross, everest, downhill, leki, atomic, salomon, karitraa, ski, branäs

 

Vi har (barnen) druckit en osedvanlig mängd varm choklad med vispad grädde och marshmallows.
Alice undrade hur många dom ätit och jag förklarade att varje gång jag gjorde dom rådde regeln:

Två marshmallows i muggen och en till mamma….

Då tittar hon alltid så där förnärmat som att hon inte riktigt kan gå på det där att hennes mamma är en slarver som busäter godis. Joho då. Ska vi slå vad?
Jag erkänner glatt att jag är en godisråtta utan dess like mina vänner.
Måste man vara så PK hela tiden?

cross, everest, downhill, leki, atomic, salomon, karitraa, ski, branäs

Men mer då?
Vi har haft fina dagar i fantastiska backar, båda barnen åker, med olika mått av förtjusning dock, dom röda backarna. Julia testar det mesta och anses som den vetgiriga bekräftelsetörstande lite mera orädda av dom, medan Alice tar det hela med ro och gör allt systematiskt och no stress.
Hon tar hellre det säkra före det osäkra och tar inga onödiga risker.
Även om hon mitt i allt kan ropa ”Stööööörtlopp” och så gör hon krafttecken med armarna och kryper ihop som en köttbulle och skidorna rakt.
Skejta har hon lärt sig också, icke att förglömma. Det tog tre dagar av att vi ömsom fick putta eller dra henne med en stav medan man själv skejtade.
Träning insida lår, Check på den.

cross, everest, downhill, leki, atomic, salomon, karitraa, ski, branäs

 

Fredrik är den där tekniska åkaren utan oss, jag är ju mera komfort-åkare.
Jag förstår väl också att jag skulle kunna göra justeringar i min åkning för att uppleva Nirvana men jag har tusan mig ingen lust.
Ända sedan jag var liten har jag velat åka fort och ihopkrupen och det fortsätter jag liksom med.
Fast med barnen (Alice) så har jag tagit mig (oftast) rollen att stå uppe i backen och vänta tills hon åkt ner i höjd med Fredrik och då får jag min tur i backen och så blir det lite så omlott åkning för att om hon ramlar så ska man slippa gå uppför backen som jag fick göra en dag när jag kommit 20 meter nedanför henne och hon slirar omkull.
Det märkliga var att en pappa kom körande och stannade precis bredvid henne. Fattar ni, alldeles intill och gör ta mig at tusan inte ett handtag för att hjälpa henne där hon ligger och är ledsen, har skidorna vridna åt fel håll och har väl uppmärksammat att jag gör en uppförs-klättring med skidorna på..
Ibland har jag lust att drämma skidorna i huvudet på vissa.
Just sayning.
Civilkurage in my ass.

 

cross, everest, downhill, leki, atomic, salomon, karitraa, ski, branäs

 

Vi har åkt så många timmar, så många nerfarter, haft så sköna mornar och ända varit i backen senast halv tio, ätit ohyggligt mycket havregrynsgröt och ägg, druckit goda viner och lagat middagar som harmoniserar. Vi gör ingen skillnad på om vi är i fjällstuga eller hemma.
Kaminen har Fredrik tänt varje kväll och när termometern inomhus pulserar över till 27 grader har vi nästan bönat om att sluta elda mer.

Vi har kramat Björnbusen och hans fru Björnbusan, åkt Mariobacken, Speedski och Self-Timer, suttit fast i Gondolen (lift) när det som minst passade för mamman. Man ska göra det där man säger till barnen – Ni har väl kissat innan vi ger oss ut nu?

 

cross, everest, downhill, leki, atomic, salomon, karitraa, ski, branäs

 

Vi har åkt och kört skoter och 4-hjuling, så även barnen, fått bensinstopp på fjällen och bogserat 4-hjulingen med skotern, åkt pulka och gått ner oss i typ en meter djup snö där Julias känga då fastnade och jag i pyjamasbyxor fick klättra ut och dra loss henne.
Och så säger dom att man inte släpper allt för sina barn…
Jag hade snö ända upp i ändalykten efter det.

 

cross, everest, downhill, leki, atomic, salomon, karitraa, ski, branäs

 

Jag kan nog inte summera dessa dagar som annat än förbaskat bra.
Vi har fått alla typer av väder och temperatur dessutom.
Från 23 minus till endast 9 minus.
Första dagen var det strålande sol och resterande dagar snö, snö och ännu mera snö.

 

cross, everest, downhill, leki, atomic, salomon, karitraa, ski, branäs

 

Vi summerar också årets dagar som skadefria. Yiha!
Inga skadade korsband eller menisklar och inga stukade ryggar.
Det mesta som varit är ömma pjäx-fötter och blåmärken.
Och kramp i musklerna som styr leenden för de här barnen hade munnarna gått hela huvudet runt om inte öronen funnits.
Synen av glittrande ögon och rosiga kinder som tittar fram under baklavorna är honung för mamma-hjärtat och det sockervaddsluddiga.

cross, everest, downhill, leki, atomic, salomon, karitraa, ski, branäs

Likaså är denna.
Denna oigenkännliga som är som en stor trygghets-guru och trots att jag vet att jag både n och två gånger klarar av barnen själv i backarna är det så ohyggligt tryggt att ha honom intill och med.
Det landar också i det sockervaddsluddiga.

Fina fantastiska dagar tillsammans.
Tillsammans.
Fint ord det där.
Smaka på det.
Tillsammans

Hemma om några timmar.
Då laddar vi om.
För skola, för lämningsdag, för jobb.

Kramar

Maja Carlklint

mina undies

kari traa, underställ, branäs, fashion, sorel, nude

 

Burr summerar vi dagens första fjälldag här uppe.
Anåda vad dom där minus 23 graderna känns kan jag lova.
Allt stelnar, trots lager på lager och formgjutna pjäxor, eller kanske just därför..

kari traa, underställ, branäs, fashion, sorel, nude

 

Vi kom upp någon timma före midnatt i tisdagskväll för att få chansen att vakna upp här i stugan och få en dag extra i backen, vilket var ett fantastiskt beslut för att vakna till alla dessa minus, blicka ut över all den gnistrande snön som låg i luften som kristaller medan den gulröda solen gick upp är ta mig tusan helt magiskt.

kari traa, underställ, branäs, fashion, sorel, nude

 

Vad utlovade jag då på Instagram… Att visa mina undies (check på den) och skriva om att vara utan hår.
Nu låter ju det mer dramatiskt än det är men jag hymlar aldrig med att jag gör både hårförtjockning och hårförlängning. Mitt egna hår mår kass efter graviditeter och amning och jag har faktiskt inte så mycket kvar att stoltsera över. Och just nu är jag mellan två perioder varpå man känner sig ohyggligt Gollum och lite förvånat ser alla foton som tas och hur man än kisar och lägger huvudet på sned så får hjärnan inte ihop att den där människan med det där spretiga testerna på huvudet, är det jag?!

kari traa, underställ, branäs, fashion, sorel, nude

 

Så istället för att fokusera på min huvudknopp dessa dagarna får vi fokusera på kropp.
Knopp mot knopp. Med på den? Tack.

Livet här uppe bjuder på många saker, för det första var vår första dag i backen fantastiskt.
Solen sken och det är otroligt lite folk och vi är inte dom där jaga-tiden-åkarna, att man ska stå redo som första man i liftkön kl 09 och som sista man kl 19 när de stänger och däremellan nästan stressat livet ur sig för att hinna med max antal åk per minut.

Ack nej, här pratar vi slow-motion-åkarna.
Grötfrukost och ladda med energi, ut i backen vid halv tio tiden om vi har tur att alla har fått på sig sina saker då, glida ner till första liften som ligger precis tio stavtag från stugan och sen njut-åker vi fram till lunch, tar oss hem till stugan, värmer kroppar med lunch och varm choklad som sitter som en kaloribomb på rumpan med både grädde och marschmallows för att sedan skida ut igen vid halv två och åka tills vi blir trötta eller frusna.
Igår var det redan vid fyra tiden för då klagade alla i familjen på stela kroppar och frusenhet.
Och vad är bästa medicinen på det anser mamma?
Tända brasa (Fredrik) Göra varm choklad med tilltugg (Mamma)

kari traa, underställ, branäs, fashion, sorel, nude

 

Sen går vi här och dräller.
Tar in ved, kör snöslungan och gick och dreglade lite i garaget där det huserade både skotrar och fyrhjuling så imorgon blir det en tur, kanske inte skoter i år men den där stora hjulingen ville alla testa.

 

kari traa, underställ, branäs, fashion, sorel, nude

 

Dom pratar om fortsatt kyla, så det är liksom bara att bita ihop och värma kroppen inifrån.
Och krypa in i sina underställ.
Det här torde vara det bästa utav dom som jag ägt och det skriver jag helt utan att vara sponsrad.
Passformen är fenomenal och det känns skönt mot kroppen, dessutom är det i mitt tycke ett utav dom snyggare jag skådat.
Jag köpte dom med halvpolo och dragkedja, vilket var ett smart val.

kari traa, underställ, branäs, fashion, sorel, nude

 

Nu tar vi kvällen, brasan är tänd, vinet upphällt, middagen skall tillagas av mannen och imorgon väntar en ny dag i backen.
Fantastiskt.

Maja Carlklint

komfortabla zonen

 

nude, kroatia, amelia, humle

Jag är en A-typ.
En person som kräver det mesta av sig själv.
Det är inget jag hymlar med. Det bara är så.
Jag är tom stolt över det. Stolt över mig.
Jag mår inte bra om jag inte får vara så här.

Men ibland gör det att man hamnar i perioder av tvivel.
Det kan vara tvivel av olika slag.
Att inte räcka till, att inte vara nog, att inte vara tillräcklig av allt det där som media (eller personer i din  närhet) basunerar ut på olika kanaler att man ska vara som kvinna.
Ni vet att man ska hinna med att vara fru, kvinna, mamma, yrkesarbetande, bästa vän och fantastisk älskarinna. Till på köpet hinna med en massa aktiviteter, ideella uppdrag, alltid vakna med gyllene glowing hy och absolut noll rynkor mellan ögonbrynen varje morgon.
Man ska förutom att på något sätt hinna med sina egna intressen på snudd bända ryggen i fel riktning för att stötta sin man i hans intressen eftersom mannens värde är en smula högre och viktigare.

 

 

Jag vet att det känns igen.
Absolut inte av alla.
Alla har inte den ”kromosomen” i sig. Den där A-typen.
Den där Fröken-Prestera-Max hela tiden. Och faktiskt vara så okvinnlig att man dessutom är stolt över det, och trivs. Det får man ju inte göra. Vara stolt över sig själv, som kvinna? Hua… (ironisk)
Att dessutom vilja vara sådan, och att dessutom se det som en styrka det är tydligen helt fel.

Den där typen, A-typen, har jag fått höra hela mitt vuxna liv att jag tillhör.
Och att det är något fel att vara den.
Att sträva efter perfektion.
– Varför ska du vara så jäkla märkvärdig?
– Ingen annan är ju så där.
– Ingen annan klär sig så där, varför duger inte det?

Oavsett om det handlar om att ha ett fint yttre, (min stora passion är på riktigt höga klackar och väldressade klänningar) ett fint hem, en vacker miljö omkring sig, eller att alltid vilja sträva efter att vara presentabel,  eller att ha det finaste tänkbara kakbuffe bordet på släktkalaset.
Inte för att jag vill skryta eller hävda mig utan just för att jag vill leverera, jag vill verkligen få andra att känna sig fullkomligt kärleksbombade och omhändertagna.

För många blir jag ett omen man vill ta bort eller förminska, för att inte själv bli förminskad.
Så har det alltid varit.
Varför?
Varför får jag ofta höra att jag är så in i helvete egoistisk som bara gör allt för min egen skull?

Bara för att jag eftersträvar perfektion kräver jag aldrig detsamma av andra.
Jag kräver att man alltid gör sitt bästa, utifrån sig själv.
Men det är inte detsamma som att kräva perfektion bara för att jag vill leverera.
Men av människor som inte kan hantera det ska man tryckas ner.
Förminskas.
Varför?
Och ibland finns de personerna närmare än man trodde.
Då gör det ont.
Då gör det så in i förbannelse ont.
För ord vänner, de sätter sig.
Skrubbsår och blåmärken, dom kan man till slut borsta av sig, men ord, de sitter…

 

 

En A-typ människa ogillar starkt att kliva utanför sin comfort zone, ändå är det ofta det jag gör.
Fast för utomstående anses detta vara provocerande.
Jag gillar att liksom tå-steppa lite utanför den sagda linjen.
Att snudda utanför och testa gränser.
Lite handlar det nog om att inte vilka bli kontrollerad. Jag vill gå min egen väg och stöttas i det.

Inom kort stundar det mesta utanför Comfort Zone man kan tänka sig och det är både läskigt och underbart befriande på en och samma gång.
Man vet aldrig vart det landar.
För att vara en A-typ individ är det lite som att förvandlas till Shreek strax före balen. Lite så.
Man vet aldrig vart det landar, eller hur.

Om en vecka stundar det mest ärofulla och samtidigt mest skrämmande jag någonsin gjort tror jag.
Här pratar vi inte bara om att snudda utanför linjen på den där komfortabla zonen, här pratar vi om att med full kraft sparka undan den där tjocka linjen och ställa sig naken och sårbar och berätta en historia som jag hoppas ska hjälpa så evinnerligt många kvinnor i olika åldrar.
Men jag vet också att parallellt med öppenhet kommer det alltid sting av avund, av Vem-tror-hon-att-hon-är, av en enorm vilja att förminska.
Jag ser på det med enorm ödmjukhet inför livet, andra vill hävda att det är en ego-handling.

Man vet aldrig fören efteråt.

Om en vecka skall en fantastisk fotograf Karin Wildheim ta foton på Hotell POST inför reportaget i AMELIA och journalisten Cecilia Hahne ska göra intervjun och det är med enorm stolthet jag tar en sjumila kliv utanför min komfortabla trygghets zon.

Jag gör det med och av stolthet.
För att det känns som ett ”måste” att få påverka och hjälpa.
Tänk vad fint om andra såg det med samma ögon och inte med sina förminsknings-glasögon på nästippen, om man istället förstår att det krävs mod.

Ps, varför poserar jag naken på en strand i Kroatien till dessa ord?
Det handlar om komfort-zonen.
Att stå naken och sårbar.
Därför sitter jag naken på en underbar strand i Kroatien och skäms inte en smula för min nakenhet.
Jag är tom stolt över den.

Så-det-så

Maja Carlklint

mathimlen

fashion, edinburgh, scottland, steve madden, ted baker, hotell

 

Fredagkväll vänner.
En arbetsvecka över och helgen tar vid. Planer, god mat och viner och förberedelser inför fjällen stundar.
Hur ser er fredag ut?

 

fashion, edinburgh, scottland, steve madden, ted baker, hotell

 

För precis en månad sedan, satt jag där i vår skotska svit och trånade och visste då inte att om bara en stund så skulle vi få uppleva mathimlen guds nåde.
Tänk, fyra veckor sedan och den där köttbiten kan jag nästan fortfarande känna smaken av.

 

fashion, edinburgh, scottland, steve madden, ted baker, hotell

 

Sätt dig får jag ta kort, sa mannen.
Och så förevigade vi den där ruffs frisyren som liksom blir av sig själv när man på flera dagar inte har tvättat håret utan bara nyttjat torr-schampo. Då blir det ohyggligt lätt att få till ett slarvigt skatbo som vi kallar den lilla skapelsen. Torr-schampo måste ju vara guds gåva till kvinnor på resande fot bortom alla rutiner, eller vad tror vi?

 

fashion, edinburgh, scottland, steve madden, ted baker, hotell

 

fashion, edinburgh, scottland, steve madden, ted baker, hotell

 

Hur som helst, på restaurang skulle vi, som alltid ombytta och piffade och en flaska prosecco senare. en mörk väl gömd restaurang som från gatan såg helt anspråkslös ut, nästan lite så där gangster-mörk att jag nästan förväntande mig att det skulle komma utsmygande herrar i kostym, hatt och käpp med lite maffia-look, men icke.
Insidan dock, gömde mystik och lyxigt välsmakande mat. Mathimlen. Verkligen.
Jag blir alltid så glad när man blir paff och överraskad och nästan inte förstår vad man varit med om när man dinerat klart och delat den där flaskan vin som kyparen komponerat till.
Dessutom att uppleva de här stunderna tillsammans med min bästa vän är ljuvligt.
Ren skär lycka om ni frågar mig.
Picardy Place. Lägg det en smula på minnet, för om ni någon gång, det tycker jag ju att ni ska, åker till Edunburgh så boka bord här, Mathimlen väntar. På riktigt.

 

fashion, edinburgh, scottland, steve madden, ted baker, hotell

fashion, edinburgh, scottland, steve madden, ted baker, hotell

 

Toddelo…Jodå, mannen han vet vad han vill fotografera han så den bjuder vi på känner jag. Man ska vara stolt för sina kroppsdelar. Alla. Oavsett om man tycker det finns skavanker och fel så ska man vara stolt över dom.
Fyra veckor sedan jag satt där, det är ju hiskeligt vad tiden går så otroligt fort hela tiden.
Kan man bromsa lite?
Vi funderar på den.
Nu väntar middagsplaner och ett gott glas rött, summera veckan och planera för nästa.

Vackert det där.
Låter pretentiöst och en smula klyschigt, men likväl sant ändå.
Man måste vara rädd om varandra.

 

 

 

Maja Carlklint

lite mera edinburgh

edinburgh, skottland, weekend, christmas

Ljuset!!

De där dagarna i Edinburgh visste var dom satte sig.
Edinburgh eller Edinburg, jag inser ju att jag stavar det olika varenda vareviga gång men det är väl så det ska vara då tänker jag. Inte så försnillans korrekt hela tiden. Lite som jag, lite fladdrigt o-korrekt och snudd på fel hela tiden.

 

edinburgh, skottland, weekend, christmas

Ljuset i Edinburgh, när det föll mellan dom gamla fantastiska huskropparna var helt ljuvligt att få ynnesten att fotografera i kan jag lova och minneskortet är så fyllt till bredden av alla hus, oftast domsamma, i alla möjliga vinklar, men det är ju också så det är nu för tiden, annat var det när man hade 24 eller 36 exponeringar att välja mellan på sin 135-films rulle till den gigantiska systemkameran man släpade med sig som vägde så ohyggligt mycket, men  som jag älskade för sitt ”klick-klick” ljud som var så karakteristiskt för Canon som då var ”Da Shit” som  man skulle ha för att ”vara inne”.

 

edinburgh, skottland, weekend, christmas

 

Det var då och nu är nu, nu är det också ett tag sedan vi var där, där i Edinburgh och flanerade runt och kultiverade våra sinnen med hans hand i min. Visst är det väl det finaste. Att ha trygghet i en hand. När den rycks bort går någonting sönder..

 

edinburgh, skottland, weekend, christmas

 

Säckpipespelade skottar i kilt hörde man på långa avstånd och jag ville bli fotograferad med dom alla, för då kunde man skänka något utav alla dom där skrammel-mynten man hade fått från sina växlingspengar, och det kändes bra att få ge då, till både uppvisningsskottarna men faktiskt även till de utslagna. I vissa stadsdelar var de fler än i andra och jag får alltid sånt hugg i hjärtat av det där, att se den trasiga ensamma människan och inte ens i min vildaste fantasi förstå hur dom har det men att veta att om det var jag hade jag gått sönder, totalt.

 

edinburgh, skottland, weekend, christmas

 

Nåja, inte var det lätt att fotografera den här mannen som hela tiden skulle ratta in sina pipor..
Kanske var han en smula blyg, vem vet, det hade jag också varit, troligen, om jag stått i kilt och fått en efterhängsen kvinna vid min barm..

 

edinburgh, skottland, weekend, christmas

edinburgh, skottland, weekend, christmas

 

Just den här dagen gick promenaden till The Grassmarket, ett utav de många sevärdheter man ska uppleva på plats. Annars är vi faktiskt inte så mycket för det där med sevärdheter och turistfällor, vi uppskattar att gå där de lokala går, både vad det gäller butiker och restauranger, vilket oftast då brukar bli det absolut bästa, och godaste…
Men där runt The Grassmarket, som är en historisk plats i Edindburghs historia, där fanns det mesta i små små butiker, om det inte var kiltar som såldes, var det Harry Potter pryttlar, eller ostar och whisky.
Om min ost-älskande dotter varit med hade hon ansett det vara himmelriket på jorden, jag vet ingen som kan äta så mycket ost som hon kan..

 

edinburgh, skottland, weekend, christmas

edinburgh, skottland, weekend, christmas

 

Måndag och ny vecka.
Den förra avlöpte i rasande fart även om det i slutet på veckan saktade ner då jag stannade hemma med febersjuk Alice och tillbringade dagarna med att plöja igenom alla filmer om Tingeling och hennes vänner, fika i soffan, läsa väldigt mycket böcker och sitta och pyssla lite när orken fanns.
Nu när Alice har sitt nya rum tilbringar hon ett hav av timmar där inne, sitter vid sitt skrivbord och skriver brev till sin finaste Saga och sina finaste Viggo. Pyntar med små klistermärken och skriver med den röda tunna tunna pennan jag köpte till henne i Amsterdam.
Den där kärlekspennan som hon säger.
Barbiedockorna har fått plats att komma fram och den stora husbilsbussen som hör till domsamma, så i flera dagar tog vi oss mamma och Alice tid.
Den där finaste tiden man kan få. När dom fortfarande vill kramas och gosa, och pussas och hålla hand och sitta i knä och bedyrar både tre och elva gånger i timman att jag är hennes skatt och den absolut bästa i hela världen. Det finns verkligen ingenting ont, surt eller buttert i det barnet.

Men nu, ny vecka och nya möten.
Nya hemliga projekt som ger fjärilar i magen och som jag inte vet hur det ska landa riktigt.
Och så vältrar jag mig i minnen, från resan, från våra tillsammans-dagar.
När det bara var han och jag och ingenting kunde rubba det.
Absolut ingenting.

Maja Carlklint