ROVINJ

rovinj, kroatien, little mistress, klackar, grand rovinj, raznitce, cevapcici

 

Rovinj i kvällssolen.
Himlen som färgades röd tills solklotet försvann ner i havet, som taget ur en Disneyfilm.

rovinj, kroatien, little mistress, klackar, grand rovinj, raznitce, cevapcici

Får man lov att vara så sockervaddsluddig och mör in i själen utav att vara på plats.
Känna hur hjärtat landar rakt i den kupade välkomnande handen som heter Rovinj och ber dig stanna för ebigt och alltid och svär dig trohet tills döden skiljer er åt.
Ungefär där är jag.
I det tacksamhetsluddiga och tänker kärlekstankar till min far som tog det stora modet 1968 och packade ryggsäcken och for till Sverige för att bli efterlängtad Jugoslavisk arbetskraft på Electrolux i Motala. Hur han efter en tid hade sitt favorittillhåll inne på cafe i city där min mor jobbade som servitris på den här tiden och där har vi framgångssagan.
Sen kom mina bröder och jag i en salig ström och fick det svenska arvet uppblandat med det då Jugoslaviska och här är jag nu.

rovinj, kroatien, little mistress, klackar, grand rovinj, raznitce, cevapcici

rovinj, kroatien, little mistress, klackar, grand rovinj, raznitce, cevapcici

Känslorna som tumlar runt i kroppen är svåra att beskriva och kanske kan bara en hemvändande förstå.
Till historian hör ju nämligen att min far och hans vänner, som alla föll för svenska kvinnor, bildade familj och så umgicks vi, men min far var den som ville bli mest försvenskad.
Det är historian jag har hört.
Betyder inte att det finns sanning i den.
Men sanningen är ju att vi aldrig fick lära oss språket.
Trots barndoms-somrarna i Landet.
Fyra veckor. Oj vad vi ansågs exotiska utav andra.
Åka utomlands. Oj Oj.
För mig var dom då Jugoslaviska somrarna lika självklara till att lördag var veckans godisdag.
Men språket var alltid handikappet.
Pappa ville inte prata hemma. Vi lärde oss då inte.
Vad jag inte vet var om det kanske trots allt var mamma som var den hindrande?
Det lär jag aldrig få veta.

rovinj, kroatien, little mistress, klackar, grand rovinj, raznitce, cevapcici

rovinj, kroatien, little mistress, klackar, grand rovinj, raznitce, cevapcici

Rovinj bodde vi i under två somrar men sist är troligen 35 år sedan jag var här.
Likväl känns allt så där hemma.
Från de trånga gränderna till ljuden, dofterna och strukturen i levandet.
Detta är ju jag.
Väl.

rovinj, kroatien, little mistress, klackar, grand rovinj, raznitce, cevapcici

Vi kom fram till vårt hotell, detta fabulösa lyxiga hotell ägt utav familjen Zilkovic, på eftermiddagen igår tisdag. Enligt kalkyleringen vi gjort prick på klockan.
Varenda värk i små muskler, eller tröttheten i kroppen flyger då sin kos.
Det finns ingen plats för trötthet och lycka på samma gång.
Det bara är så i mig.
Det ena måste utesluta det andra och jag väljer alltid den känslan som ger mig mest.
Självklart tårades ögonen när vi parkerade och mannen säger
Älskling, nu är vi här.
Det är inte många saker jag kan säga då utan får bara nicka för jag tänker att det vore så försnillans dumt att dom möts av en hemlands-längtande kvinna som är rödgråten.

rovinj, kroatien, little mistress, klackar, grand rovinj, raznitce, cevapcici

rovinj, kroatien, little mistress, klackar, grand rovinj, raznitce, cevapcici
Som kvällens middagsmål blev alltså Grand Rovinj.
Slående vackert och jag i en kavalkad av entusiasm Älskling, fotografera mig här, här vill jag ha minnen, och där..och där borta, och vi fotograferar det där..

Och så smattrar vår trasiga kamera i rask takt och man ber en stilla bön att man träffar rätt.
Man hittar en restaurang av flera hundra och beställer in deras största Mesna Plate för en för man kan inte välja mellan Raznitce eller Cevapcici och mannen tar in en stor biffstek, men min tallrik innehöll kött för en hyffsat storvuxen Gladiator och servitören ställer glatt ner fatet hos mannen.
Leendet spred sig hos samtliga smygtittande kollegor när jag med gestikulerande och lysten blick förklarade att jag ville ha den största.
Mesna Platen var till mig.
Denna lilla kvinna.
Har ni aldrig ätit Cevapcici så ta nästa tillfälle ni kan.
Sen dör man en smula i matkoma-döden men det är det värt.
Sannerligen.

rovinj, kroatien, little mistress, klackar, grand rovinj, raznitce, cevapcici

rovinj, kroatien, little mistress, klackar, grand rovinj, raznitce, cevapcici

rovinj, kroatien, little mistress, klackar, grand rovinj, raznitce, cevapcici

rovinj, kroatien, little mistress, klackar, grand rovinj, raznitce, cevapcici

rovinj, kroatien, little mistress, klackar, grand rovinj, raznitce, cevapcici
Rovinj i natten visade på folkmyller och levande musik på det stora torget vid hamnkanten.
Ett varmt sorl av människor som liksom vi troligen går runt och njuter nötning av de redan blankslitna kullerstenarna i de många gränder staden är uppbyggd runt.
Man hör sig själv säga Åh och Oh i en salig takt och mannen håller hårt i  min hand för han vet att vilken sekund som helst kan jag snubbla i extasen över att vilja framåt för jag vill verkligen se så mycket jag kan. Som om jag är rädd att när en ny dag kommer är allt borta.
Men vet ni.
Ikväll ska vi dit igen.
Njuta ny middag. Nytt vin från Istrien.
På nytt promenera i gränderna.
Tjuvtitta in i någon utav alla de nattöppna små butikerna.
Alla har öppet tills staden är tömd på folk och staden blir aldrig tömd.
Jag älskar att fascineras så här. Att bli så uppslukad.
Att vilja ha det så mycket.
Och så slungas jag tillbaka till barnsben.
När detta var det mest naturliga.
Då pratar vi från sent 70-tal och framåt.
Hur man inte kunde sova i den varma natten och resultatet blev att man köpte sladoledi så där sent som föräldrar idag inte längre går med på.
Då var det självklart.
Nu är vi här.
Rovinj är verkligen vackert.
Och jag, jag har troligen fått en ny headerbild i någon utav fotona ovan.
Jag tror det.
Kramar

Maja Carlklint

strandhäng anno öland

öland, strandhäng, roadtrip, europa, kroatien, inzell, autobahn

Klockan är 10:24 och vi är en bit in i Österrike.
Det är ju fantastiskt bedårande att åka på stora fina motorvägar som kantas av enorma alpkedjor så långt ögat når.
Även för mig med hisnande höjdskräck.
Och en högst förvånande rädsla för broar.
Vi passerar många.
Mitt fladdriga hjärta är oroligt då.
Lite så där harigt att man vill spänna tårna och sympatibromsa med mannen.
Som jag vet har allt på det klara, ändå.

Vi startade vår resa mot Kroatien och Rovinj i söndagskväll och avverkade 113 mil i ett sträck.
Testade en ny rutt detta året och får jag avgöra har den hittills varit den mest effektiva gentemot våra andra år genom Europa.
Jag vet att jag är mer ivrig att anlända målet så snabbt det bara går än vad min man är.
Det kan jag ha förståelse för.

öland, strandhäng, roadtrip, europa, kroatien, inzell, autobahn

Jag drar vår rutt lite kort så man fråga. Om man vill ha råd eller veta.
Om man nu inte själv är på det självklara hur man gör, detta med att bila.
Vi valde att sätta mig i förarsätet hela de första 60 milen.
Landvetter mot färjan i Rödbyhavn Danmark,
Dit är det ca 50 mil om man skarvar lite.
Då passerar man Öresundsbron dessutom. Smidigt. Vi har årsabonnemang och lagt in bilens registreringsnummer. Att passerar gränskontrollen går därför lika snabbt och smidigt som att klicka hem en väldigt snygg outfit på nätet.
Eller shoppa ett par faboulösa skor.
Hepp så är man på dansk mark.
Har man tajmat det förträffligt bra så kommer man en kvart innan färjan ska gå, det gjorde vi.
Dessutom hade jag för engångsskull bokat tur på det fartyget som är det lite trevligare utav Scandlines sex olika. Ibland är mitt planerande nästan för bra.
45 minuter färje som man tillbringar med att på tio minuter utforska vinsortimentet och taxfreen men varje år ändå bli varse att skönhets- och parfymprodukter kan klickas hem så mycket billigare i Sverige via alla nätshoppar så det enda vi ständigt förser oss med är lite roliga vinflaskor vi aldrig testat och som ändå verkar hålla måttet.
Sen sitter man på en vadderad bänk med kropparna mot varandra och säger inte så mycket.
Samlar en slags vaken vila i kroppen under samförstånd.

öland, strandhäng, roadtrip, europa, kroatien, inzell, autobahn

04:30 la fartyget till i Puttgarden och det var dags att fortsätta bilandet med mig bakom ratten.
Man är inte utvilad och pigg som en nyponros men jag har en kärlek till att köra, och ljudboken var på sin upphällning. Då går det mesta.
Det där med ljudboken var en stor anledning till att färden till Rödby gick väfligt galant, trots att jag skulle köra över Öresundsbron, in i tunneln under havet, om det är något jag har större rädsla för än broar så är det just tunnlar, och så över två broar till.
Ljudbok nr tre av Denise Rudberg, koffeintabletter och Ahlgrens bilar så hepp var vi ju över.
När man dock känner att man dygnat, för att ta ett ungdomsord som Julia lärt mig, det är tydligen när kroppen varit vaken 24 timmar, låter ju logiskt, så nickar huvudet utan att man vill.
Man är vaken, man kör, eller bilen kör så ohyggligt mycket på egen drift.
Det där med grön ratt och Pilot Assist är en säkerhet guds anåda.
Men ändå, man kör fast så märker man att man inte klarar det så länge till.
Då väcker man mannen, byter kramar, byter plats och fortsätter genom ett regntungt Tyskland.
För om det var något landet bjöd oss på denna tidiga måndagsmorgon så var det 11 grader och regn.
Att runt nio tiden stanna vid en rastplats för att dinera den fina lyxfrukosten jag stått och lagt möda på innan vi for, kändes inte lockade men ett måste.
Det blev också första bekantskapen med det tyska språket för denna resan.
Jag tycker det är fascinerande att ett land som huserar så mycket engelsktalande gäster ändå inte kan många ord. Eller inga alls.
Nu pratar jag inte generellt utan vid dessa många fina Autostop.
Det jag tycker är ännu mer fascinerande är att dom nog är högst obrydda om det.
Dom pratar sitt språk och jag pratar mitt. Eller ja då engelska och någonslags skoltyska.
Mina frågor om den trasiga kaffemaskinen som inte tog vårt kort löstes med leende och som vi sa när vi var små Händer och Fötter språket.
Så är jag uppväxt.
Min farmor och farfar pratade inte svenska.
Jag pratade inte kroatiska.
Vi redde det ändå.
Med sporadiska ord, och Händer och Fötter.
Det kan vara en stor del av att jag idag är en gestikulerande kvinna.
Jag undertrycker ofta det jag vill ha sagt med markerande gestikulerande.
Eller så ligger det bara i blodet.

öland, strandhäng, roadtrip, europa, kroatien, inzell, autobahn

Vi hade funderingar på att avverka hela Tyskland i ett svep och köra så långt vi orkade i Österrike redan igår men oändliga köer och milslånga vägarbeten gjorde att vi drillades in i myllrigt Munchen och fick lägga drygt en timma på den omvägen.
Då kände kropparna att det där med Österrike och Slovenien som ska passeras, det får ligga på morgondagen. Det ska ju trots allt vara njutningsbart att bila.
Vilket det är.
I jämförelse med när man bilade som liten och dom flesta Autostopen var slitna och hade en hel del att önska har numera bytts ut mot fina otroligt stora byggnader med cafeterior och restauranger och toaletter man skulle kunna dinera sin middag på.
I allafall.
Via appen bokade vi alphotell längs vägen och drog in den bayerska alpluften i lungorna medan vi blev serverade kallt vitt vin och välbehövlig middag i kvällssolen.
Ibland är det skönt när man inte har det så planerat.
När man utifrån det som händer och sker måste kalkylera om.
Det är ju en utav de fina sakerna med att packa bilen och färdas så här.
Flexibiliteten…och för all del all packning man kan ha med sig.

öland, strandhäng, roadtrip, europa, kroatien, inzell, autobahn

öland, strandhäng, roadtrip, europa, kroatien, inzell, autobahn

Då jag inte ha några fina kamerabilder längs vägen att visa, ni som följer mitt konto på Instagram ser våra färd-foton, men här tänkte jag att jag kan visa från en utav Ölandsdagarna med barnen.
En utav de ljuvliga stranddagarna vi hade.
Vi hade ju turen att utav 8 dagar vara på stranden 6 utav dom.
För att vara Sverige denna början av juli känns det som att vinna lite på Triss.

öland, strandhäng, roadtrip, europa, kroatien, inzell, autobahn

Hur det paddleboardades och badades, solades och lästes.
Just paddleboarden och tältet var årets köp om ni frågar mig.
Båda barnen bemästrade den och mannen roade sig.
Helst ville han såklart också undervisa mig i paddlandets natur men herregud, jag tyckte vattnet var iskallt och med kalkyleringen att jag troligtvis åtminstone någon gång skulle ramla i så kändes det ohumant att ens utsätta sig för vattentemperaturen.
Paddleboarden ligger med här i bilen så än finns hopp för frun tänker jag.

öland, strandhäng, roadtrip, europa, kroatien, inzell, autobahn

öland, strandhäng, roadtrip, europa, kroatien, inzell, autobahn

Barnen. Som älskar Öland.
Som tänker att det är förknippat med sommarlov och ett måste.
Alice som varje år funderar på vilket språk det nu är dom pratar där.
Hon övade på kroatiska och lärde sig räkna till 10 men förstod att det var inte gångbart här på ön.

Barnen. Som längtar efter att också få följa med till Kroatien.
Till mammas land.
Mammas andra land.
Och jag. Jag som längtar efter att få ge dom denna upplevelsen.
Dom ska naturligtvis få följa med.
Lite praktiska saker behöver vara på plats först.
Som kommer göra upplevelsen för ett barn att bila genom Europa lite behagligare.
Därför kändes årets rutt viktig att testa.
Och dom där tio centimeterna som Alice skulle behöva växa för att kunna ta bort bälteskudden och kunna nyttja även baksätenas bekvämligheter, dom har hon matat av till nästa sommar.

Men alltså.
Vi just nu i Österrike på väg mot nästa land, Slovenien.
Men i eftermiddag checkar vi in.
I min faders hemland.
Mitt halva jag.
Herregud det är som julafton i faggorna.

Kramar

Maja Carlklint

en stund i byxelkrok

byxelkrog, hamnen, öland, cafe, scanlan theodore, river island

 

Det är söndag och bara några timmar kvar.
Några timmar till resan mot Kroatien börjar.
Längtar.
För mig är det tillhörande att man ska bila ner, känslan när man kör ombord på färjan på natten, det är då semestern börjar.
Kan jag tycka.

byxelkrog, hamnen, öland, cafe, scanlan theodore, river island

Men, jag vill ju visa den sista dagen vi hade på Öland.
Eller det blev näst sista eftersom vi stannade en dag extra.
Men just den här dagen var det lite moln på förmiddagen och Byxelkrok kunde behöva ett besök.
Kände vi.

byxelkrog, hamnen, öland, cafe, scanlan theodore, river island

byxelkrog, hamnen, öland, cafe, scanlan theodore, river islandEller det är egentligen fel för destinationen var ett cafe utställt på klappersetn vid havskanten men när vi kom fram hade dom stängt verksamheten.
Vilket gav oss möjlighet att ändra planerna.
Och beskåda hus längs vägen.
Hus man kan tänka sig att bygga och med glädje tillbringa lediga stunder i.
Även om jag helst tillbringar lediga stunder i Kroatien.
Faktiskt.

byxelkrog, hamnen, öland, cafe, scanlan theodore, river island

byxelkrog, hamnen, öland, cafe, scanlan theodore, river island

byxelkrog, hamnen, öland, cafe, scanlan theodore, river island

byxelkrog, hamnen, öland, cafe, scanlan theodore, river island

Nu är vi snart på väg.
På bilderna ovan var vi snart på v äg hem.
De här första sommarlovsveckorna har ju rusat fram.
Sannerligen.
Men snart.
Mot kontinenten.
Mot mitt halva jag.
Jag känner redan nu hur Medelhavskvinnan i mig vaknar till liv.

Maja Carlklint

Flaskpost anno 2019

flaskpost, brev, bödabukten

Vår sista kväll på Öland ville vi göra ett sista Hejdå.
Och kanske få ett från långt bort Hej.

Vi valde att göra en flaskpost.
Barnen skrev.
Vilka vi var. Vad vi gjorde där. Var vi var och varför. Och datum.
Och så lite frågor till den som förhoppningsvis kommer hitta den guppande flaskan.

För flaskpost är ohyggligt spännande, lite beroende var man kastar i den.
Men nu hade vi ju hela Östersjön som destination.
Barnen som studerade kartan och slog upp en möjlig resväg för flaskan.
Tänk om den guppar ända till Kina, eller förbi alla bukter och in i Storbritannien.

Vi har ju lite erfarenhet av att kasta flaskpost och faktiskt få svar.
Den gången 2013 när Julia som begynnande 5 åring kastade flaskan i sjön och efter nästan ett år fick ett fyra sidor långväga svar från Köpenhamn.

Hur hela jag fylldes av sådan evinnerlig tacksamhet mot den person som tagit sig den enorma tiden att inte bara knåpa ihop några ord på ett enkelt kort utan suttit och ritat blyertsteckningar och berättade en hel historia om hittandet och livet sitt.

Allt det kan man läsa om Här

Nu väntar vi ivrigt på svar när flaskan har guppat klart i Östersjön och blivit funnen.
Rysligt spännande. Verkligen.
För oss alla.

Maja Carlklint

familjen på vift

öland, semester, byxelkroks marina, finklänning, river island, höga klackar

 

Här på Öland strandar Livet sig vidare.
Jag vaknar, tar min egna stund, väcker huset sakta till liv.
Skakar liksom andetag i det som när man första gången på våren öppnar upp dörren lite till altanen.
Man nästan hör hur det tar ett andetag.

Äter frukost och packar för stranden.
Livsnjuteri.

öland, semester, byxelkroks marina, finklänning, river island, höga klackar

Igår hade vi bestämt oss för att efter att vi blivit så där After-beachiga med sand överallt, verkligen överallt. Jag förstår fortfarande inte hur de små kornen kan leta sig in där dom gör.
Och hur mycket sand man kan få med sig hem i väskor man är ganska säker på har varit stängda hela dagen. Ständigt förundrad. Ständigt.

Tillbaka till det vi hade bestämt, jag får ju inte tappa bort mig i orden.
Den traditionsenliga ute-ätar-kvällen.
Det var den vi hade planerna på igår.
Och eftersom högsäsongen inte riktigt startat här ännu så var vi lite wild and crazy och vågade oss på att inte ens boka bord.
Vi lever lite vilt som barnen sa.

öland, semester, byxelkroks marina, finklänning, river island, höga klackar

öland, semester, byxelkroks marina, finklänning, river island, höga klackar

öland, semester, byxelkroks marina, finklänning, river island, höga klackar

Vi sanerade oss från sand och havsvatten, tog på oss dofta gott och knäppte dom sommar-på-öland vänliga sandaletterna på fötterna och så off we go.
Byxelkroks Marina var målet för den menyn var mest lockande och nu med facit i hand kan jag inte säga att någon utav oss blev det minsta besvikna.

öland, semester, byxelkroks marina, finklänning, river island, höga klackar

Fantastiskt god mat, service och alla med glimten i ögat.
Enorma portioner med allt lagat från grunden med ljuvliga råvaror.
Det känns ju skillnader när det är så och när det inte är så.
Och när man som kock huserar med smörpaketet som Per Morberg.
Ni vet Man kan aldrig ha för mycket smör… Då landar ju allt som bomull i kroppen och klänningen stretar lite kring midjan och man tänker återigen att det är ju ändå förbaskat bra med dom där resår-klänningarna..

öland, semester, byxelkroks marina, finklänning, river island, höga klackar

Så där satt vi vid bord 19 och blev serverade, den ena enorma portionenen efter den andra och när vi inte trodde att magarna skulle orka mer drog barnen till med efterrätt stor ng för fyra.
Men, är man på semester så är man.
Att beställa in dessert trots att man knappt orkade äta upp huvudrätten hör till.
Lika mycket som att man till frukosten breder Nutella på smörgåsarna.
Vissa saker är förenat med sommarlov och ledighet.
Att man inte har en godisdag på veckan utan kanske rent av tre eller fyra och att mamman visst får gå och smygäta en chokladbit i skålen som står framme trots att klockan knappt klämtat 09 och huset gäspar lite så där sömndrucket fortfarande.
Jag älskar att förundra mina barn.
Dom som är så vana att jag är ordentlig och full av rutiner.
Att jag inte gör så där ohyggligt många hyss till vardags men under våra sommarsemestrar är värre än Emil. Det kanske är mitt åldersuppror som kommer smygande.
Kan ju bli spännande att se vad som händer härnäst i så fall.
Sluta kamma håret, dricka vin till frukost, gå före i kön på affären..

öland, semester, byxelkroks marina, finklänning, river island, höga klackar

Ute-ätar-kvällen då.
Trots att Alice åkte in och ut i febersvallningar som jag tror berodde på värme, sol och för lite vätska, så vill ingen vara utan dom här äventyren som barnen säger.
Att äta på restaurang där man inte behöver ställa undan disken efter sig här inte till vanligheterna av vad vi brukar göra med dom.
Det är lite synd. Men dagarna räcker ju aldrig till för det när det är skola och vardag och varannan-vecka.
Men att sitta och dialogerna med deras olika kloka utsvävningar om Livets A och O är så där förbaskat härligt att det stannar till i hjärtat och jag tänker Vi klarade det. Det blev bra. Dom blev bra. Dom överlevde. Dom kommer bli fina, dom är fina. Inget utav det dom drogs igenom har satt sig.

Kvällen avslutades med solnedgång och barnapussar som stoppades om.
Ett glas Barolo för att skåla in Livsnjuteriet och hans hand slingrad i min.
Sommarlov. Vilken bra uppfinning minsann.

Kramar

Maja Carlklint

öland dag ett

öland, semester, vacay, bödabukten, byxelkrok, roadtrip

 

Livet på Öland ter sig som det brukar.
Väldigt lojt. Väldigt avslappnat. Väldigt hög faktor av tillsammans.
Tillsammans-tid. Tillsammans-prat. Tillsammans-kramar. Tillsammans-Tillsammans.
Allt det där som jag tecknar som mycket bra faktorer på en väldigt bra semestervecka.
God mat och goda viner. Livsnjuteri på högsta nivå.
Hos oss alla.

öland, semester, vacay, bödabukten, byxelkrok, roadtrip, hikingtält

Hej Öland säger vi.
Det var i måndags som vi packade in oss i bilen alla fyra och visste inte ens om vi själva skulle få plats.
Mannen med enorm mancold, hujedamig, och jag som körde hela vägen och hade herraväldet över Spotify spellistan men tröttnade på att sjunga med och slog på Sommarprat istället.
Barnens ivriga energi när bron uppenbarade sig och vi äntligen for över.
För Alice är det som att åka utomlands. Hon tror fortfarande, fast att vi hela tiden berättar och förklarar att Öland är fortfarande Sverige, fast en stor Ö.
Ända tills vi kom fram till affären där vi skulle sluthandla matvaror frågade hon vad dom pratade för språk för hon har ju bara lärt sig lite kroatiska och det förstod hon ju att det skulle inte hjälpa det minsta på den här ön.

öland, semester, vacay, bödabukten, byxelkrok, roadtrip, hikingtält

I år hyr vi stuga utav Mikael och Pernilla via AirBnB och jag måste säga att jag liksom blir gladare för den varje dag som går.
Vi har i alla år ansett att huset vi hyrt utav Eva och hennes syster i Djupvik satt ribban för vad vi önskar av ett hus men nu när vi bott här i några dagar i Byxelkrok-huset känner vi att Jamen Hej, nu pratar vi ju stuga på riktigt. Jag ska se om jag kan visa er en annan dag.
Göra som Julia som filmar och gör snärtiga Tik-Tok videos, en dag helt obemärkt så man får hålla koll att inte springa runt i svandunet. Om man säger så. Ni vet hur jag menar.
Passar man sig inte vimlar volymerna runt på internet. Liksom.

öland, semester, vacay, bödabukten, byxelkrok, roadtrip, hikingtält

Varje morgpon har jag klockan ställd på 07.
Den ringer lite dovt där på morgonkvisten när jag redan legat vaken någon timma.
Först smyger man pussar på mannen så han kan somna vidare, sedan smyga benen utanför täcket och tassa ut i köket.
Förbereda morgonkaffet.
Öppna upp dörren mot altanen som strömmar i morgonsol.
Sträcka på sig i sin nakenhet och säga Hej Morgonsol.
Hälla vattnet i prezzokannan och ta ipaden där jag har boken nedladdad.
Under tystnad dricker jag morgonkaffe och har min stund.
Min alldeles egna viktiga, för mig, stund innan huset vaknar och dagen börjar.
Har ni så också.
Att den första stunden som är bara er kan sätta nivån för hur dagen sedan ska bli.

öland, semester, vacay, bödabukten, byxelkrok, roadtrip, hikingtält

Vår första stranddag då.
Den vi sett fram emot och längtat efter lika energiskt som jag kan längta efter att mannen helt sonika ska överraska med en bukett ohyggligt vackra pioner, utan att man i smygande dialog har viskat att pioner är det vackraste jag vet..
Jag ska verkligen inte skrävla med att oh-håhå så mycket sol vi hade, för det vore lögn.
Men vi gjorde ett väldigt tappert försök med så mycket vilja iver och lust att även Malena Ivarsson hade jublat sig överlycklig över tilltaget.
Vi tog oss till det som vi kallar vår strand. Dit vi alltid tar oss. I alla år har vi åkt dit.
Det troligen bästa i år är att det bara tar runt 8 minuter för Byxelkrok ligger närmare än Djupvik gjorde.
Bödabukten.
Då menar jag inte Böda Sand med teveproduktionen utan längre ner i bukten.
Så otroligt vackert att jag liksom får nypa mig själv i armen varje dag och fundera på om vi verkligen är i Sverige. Det är vi.
Det blev högst påtagligt just denna dagen när det började regna efter bara någon timma eller två.

öland, semester, vacay, bödabukten, byxelkrok, roadtrip, hikingtält

Men regn är också möjligheter tänker jag och tog familjen till Valles i Kroken.

Stor varuhall. Mycket foppatofflor. Mycket kraffs. Mycket av allt. Det är inte ett tilltag jag gör om, men glada barn som valde fluffig nyckelring och glass och mamman som valde en termos då hon glömt att packa ner just det, men färgglada sugrör, servetter och prezzokannan fick jag med.
Minsann. Till och med matchande servetter till sugrören. Lite av min grej. Att inte packa Light.
Därför är husvagn och jag ingen bra kombination har jag förstått.
Jag kommer ju ihåg i alla år hur pappa ställde den stora vågen under husvagnshjulet och skulle väga in.
Dessutom en slags vattenpass-kula mitt på golvet i husvagnsgången så att vagnen var rätt måttat med vikt åt alla håll och kanter.
Ni kan själva föreställa er alla vändor från husvagnen när saker var tvungen att plockas bort redan innan vi ens kommit iväg.
För många böcker, för mycket hushållsaker, för mycket skor…
Så nej, husvagn och jag är ingen match in heaven.
Men barnen längtar. Ändå.

öland, semester, vacay, bödabukten, byxelkrok, roadtrip, hikingtält

 

öland, semester, vacay, bödabukten, byxelkrok, roadtrip, hikingtält

Tältet då.
Nytt för i år är tältet.
Förra året badade våra stranddagar i så mycket stekande sol och värme att det var svårt att värja sig.
Hur vi än vände och vred oss fanns solen där.
Vi letade parasoll i oändlighet men ville man inte ha ett färgglatt, helst med plast-bast som vajade i vinden eller på tok förstora, så fanns det inga att uppbringa.
Resultatet blev oändligt jobbigt för alla.
Mest barnen som låg och trängdes under ett stort reklamparaply från min favorit Volvohandlare.
Jättebökigt. Och inte så praktiskt. Dessutom gick det sönder dag fyra.
I år tänkte jag smartare.
Letade hikingtält.
Sober färg. Lättviktat.
Hittade ett för under femhundra-lappen och tänkte att håller det en sommar är det en vinst.
Dessutom kan barnen slå upp det i trädgården.
Det där tältet har varit det bästa köpet inför semestern.
Om vi räknar bort alla mina skor. Såklart.
Det fungerar som vindskydd, solskydd och viloplats.
Älskat av barnen och ger oss sinnesro på stranden.

Öland dag ett.
Första stranddagen.
Inte highscore men helt ok.
Dag två smällde med större raketer så det berättar jag imorgon.
Nu godnatt.
Imorgon ringer klockan, ni vet…

Maja Carlklint

tyllen

tyll, tyllkjol, fashion, barndom, västanvik, mode, steve madden,

Vi är framme.
Framme där vi ska spendera 8 dagar med en förhoppning om att vi ska tillbringa vareviga minut vid havet, få en hel del sand mellan skinkorna och hem med i skorna.
Ni vet när det knastrar under fotsulorna när man kommer in i huset.
Hatkärlek på den.

tyll, tyllkjol, fashion, barndom, västanvik, mode, steve madden, sockerdrickabubblig

Men innan vi berättar om dom äventyren här och framåt har jag ju ett löfte att infria.
Jag har ju lovat att visa tyllen. Såklart.
Med glädje.
Den ljuvligt fladdrande svepande tyllen uppsydd som kjol i böljande bitar som smeker runt benen vid varje litet steg.

tyll, tyllkjol, fashion, barndom, västanvik, mode, steve madden,

Vill man känna sig lite lyxigt extra fin en dag, eller bara lagom fin, är tyll fantastiskt att ta till.
Man kan klä upp den och man kan kläd ner den.*
Det bestämmer man ju själv. 

Saken är ju den att den har hängt med taggen kvar uppe i garderoben sedan över ett år och förvisso plockats fram och provats, fått finna sig runt kroppen där framför spegeln men aldrig fått vara med, på riktigt. Aldrig på riktigt.
Den var nerpackad i resväskan till Kroatien förra året men hänges bara upp på sin galge och figurerade mer som ögongodis åt oss än som ett vackert svepande plagg till mig.

tyll, tyllkjol, fashion, barndom, västanvik, mode, steve madden,

tyll, tyllkjol, fashion, barndom, västanvik, mode, steve madden, sockerdrickabubblig

Men så kom dagen. Ibland behöver ju saker få mogna och gro en aning. Ibland behöver man växa in i beslut och tankar, kanske behöver man också vara en smula modig för att bära den där tyllen. Det var jag den här dagen.

Det är jag. De flesta dagar. Modig. Eller obrydd. Ett ord jag aldrig använt fören till nyss.
Obrydd. Jag hörde det på ett Sommarprat och det fastnade i det sockerdrickabubbliga.
Karaktäriserade mig på något sätt.
Högst obrydd, har ett ansvar att ta för mig av Livet för jag har ju bara ett och det har jag ett ansvar att förvalta på bästa sätt. Jag tänker inte vakna upp på andra sidan och ångra allt jag inte tog mig för.
Åh nej, jag ska vandra genom Livet obrydd, men ödmjuk. Såklart.

tyll, tyllkjol, fashion, barndom, västanvik, mode, steve madden, sockerdrickabubblig

tyll, tyllkjol, fashion, barndom, västanvik, mode, steve madden, sockerdrickabubblig

tyll, tyllkjol, fashion, barndom, västanvik, mode, steve madden, sockerdrickabubblig

Ibland, eller ofta, skapar mina klädval pratstunder med främlingar. Jag gillar det. Pratstunderna. Att det finns ett mod i en del andra också att våga.
Att våga fråga. Inte bara tänka och undra.
– Varför klär hon sig alltid så där?
-Vill hon vara förmer än andra?
– Visst måste det väl göra ont i fötterna?
Dialogerna är ljuvliga.
Ibland förbryllande.

tyll, tyllkjol, fashion, barndom, västanvik, mode, steve madden, sockerdrickabubblig

tyll, tyllkjol, fashion, barndom, västanvik, mode, steve madden, sockerdrickabubblig

tyll, tyllkjol, fashion, barndom, västanvik, mode, steve madden, sockerdrickabubblig

Barn är dom modigaste må jag säga.
På frågan från den lilla flickan med de stora förundrade ögonen, om jag var en prinsessa, en riktig alltså, fyllde hon i, så kunde jag ju svarat med en lång och ljuvlig, för barn, saga om Slottet med tinnar och torn, med vita hästar och där man får äta prinsesstårta till frukost, men någonstans där sansade jag mig.

tyll, tyllkjol, fashion, barndom, västanvik, mode, steve madden, sockerdrickabubblig

tyll, tyllkjol, fashion, barndom, västanvik, mode, steve madden, sockerdrickabubblig

tyll, tyllkjol, fashion, barndom, västanvik, mode, steve madden, sockerdrickabubblig

Det var tyllen vänner.
Visst är den väl ljuvlig.
Den är jag, inte att jag påstår att jag är ljuvlig, jag menade mer att den är som jag.
Fladdrig, svepande och lite över allt där man egentligen inte tycker att den borde vara.
En tyllkjol är som en virvelvind.
Högst obrydd.

Kramar

Maja Carlklint

tillbaka i tiden – alice

alice, dåtid, sötnöt, kalasfin, prinsessa, carlklint, brokad
Vilken värme vänner.
Kvav-varmt och klibbigt och jag har efter möten idag jobbat från hemmakontoret. Det var lite högst ofrivilligt då min klänning sprack ritsch i baksömmen, underklänningen, och min vita ändalykt lyste genom det mörkblå spetstyget. Så mycket för kvalité. Måste erkänna att det blev ju en smula fnissigt och jag är sällan den som skäms vid sådana truligheter, man måste ju bjuda på sig själv, och backa ut ur konferensrummet.
När jag häromkvällen gick in på min gamla blogg, The House and Life of Mine för att leta lite goda recept jag visste att jag gömde där hittade jag foton på Alice, här tre år liten och precis så där Alice som bara hon kan vara.
Så därför, idag, gör vi en copy paste och kopierar in det gamla inlägget i sin helhet för just nu är tankarna mosiga av värme och gårdagens över-dagen-jobb i Stockholms resa så jag tycker att vi bjuder på det, Alice och jag.
alice, dåtid, sötnöt, kalasfin, prinsessa, carlklint, brokad
alice, dåtid, sötnöt, kalasfin, prinsessa, carlklint, brokad
Det var söndag och det var dags att fara på kalas hos förskolekompisen Hilda.
Ett sexårs kalas minsann.
Och fara på kalas, det gillar vi.
Det där med att göra sig finare än vanligt, att glamma lite extra, glittra lite, slå på stort.
alice, dåtid, sötnöt, kalasfin, prinsessa, carlklint, brokad
alice, dåtid, sötnöt, kalasfin, prinsessa, carlklint, brokad
Den här gången fick jag stanna hela kalaset och fick möjlighet att gosa med en bedårande liten Greta på precis ett år som var så där sockersöt och lagom hulliga armar att man bara ville ta med sig henne i famnen och rymma.

Men nånstans där sansar man sig ju och inser att det där med att rymma med en ettåring, njae..
Ett års tiden har vi redan gått igenom två gånger och den må bara fantastisk på alla sätt men, passerad.
alice, dåtid, sötnöt, kalasfin, prinsessa, carlklint, brokad
alice, dåtid, sötnöt, kalasfin, prinsessa, carlklint, brokad
alice, dåtid, sötnöt, kalasfin, prinsessa, carlklint, brokad
Där satt vi då, alla vi pappor och mammor….alltså jag och Sagas pappa Henrik, på innergården i strålande solsken och blev serverade kaffe och tårta och dialog och så goa kramar av Greta.
Och mellan varven kom Alice och myste, för att sen med rungande fart bege sig in mot kalaset och lekarna, skattjakten och godispåsarna.
Väldigt få stunder i livet väger jag tyngre än skattjakt och godispåsar på kalas…
alice, dåtid, sötnöt, kalasfin, prinsessa, carlklint, brokad
alice, dåtid, sötnöt, kalasfin, prinsessa, carlklint, brokad  alice, dåtid, sötnöt, kalasfin, prinsessa, carlklint, brokad
alice, dåtid, sötnöt, kalasfin, prinsessa, carlklint, brokad
– Mamma, jag är verkligen vacker..eller hur mamma?
– Den vackraste jag vet..
Så stod hon där på altanen mot baksidan, skogen i bakgrunden och var så där Alice som bara Alice kan vara. Mjuk och bedårande och helt fantastisk.
Glad söndagskväll allihopa.
Kram
Maja Carlklint

vårt midsommar

midsommar, hemnet-knarka, sockervaddsludd, midsommarstång, surr

Hur mår ni vänner?
Firat klart midsommar eller fortlöper den fortfarande?
Jag har precis kommit hem med barnen från strandhäng där vi invigde Alice nya flamingo och låt oss summera timmarna med att Ja Flamingon var toppen (jag såg inte röken av barnen på tre timmar, inget tjat om fika, bulle, glass eller annat) men hjälp anåda vad den tog tid att 1: blåsa upp (syrebrist 17 gånger) och 2: Vad den tog tid att få ur luften i rackarn.

midsommar, hemnet-knarka, sockervaddsludd, midsommarstång, surr

midsommar, hemnet-knarka, sockervaddsludd, midsommarstång, surr

Midsommarafton då, ska vi titta lite vad vi gjorde?
Dagen var ju lite som vanligt uppdelad i tre.
Midsommar frukost med flagghissande och gnolande Nationalsången. Ett måste varje flaghiss och Fredrik tar tonen.

midsommar, hemnet-knarka, sockervaddsludd, midsommarstång, surr

midsommar, hemnet-knarka, sockervaddsludd, midsommarstång, surr

midsommar, hemnet-knarka, sockervaddsludd, midsommarstång, surr

Sedan fix av den i särklass lyxigaste picknick-korg vi kan åbringa för här ska icke saknas ett endaste dugg i forn utav Midsommarlunch-ingredienser, picknick eller inte. Vissa saker ger man inte avkall på.
Jag tillhör ju gärna den där sorten som varje år skulle vilja ha det på samma sätt, fast med lite förändringar, fast ändå hålla fast vid det fina i traditionen men i år fick jag ge med mig för de andra tog lite mandat i att inte vilja åka till sedvanligt Midsommarfirande med stångdans och spelmansgille.

midsommar, hemnet-knarka, sockervaddsludd, midsommarstång, surr

midsommar, hemnet-knarka, sockervaddsludd, midsommarstång, surr

Förra året var det så enormt mycket folk vid Gunnebo Slott och barnen som jag skulle vilja tvinga ut på traditioner bönade om att kan vi strunta i det där och bara vara vi. Inte bli halvt ihjälkörda av barnvagnar och föräldrar i foppatofflor som jagar barn över halva planen eller folk som sätter sig på våran filt eller spiller på Alice (som skedde förra året och hon tog enormt illa vid sig, att ”har folk inget hyfs mamma??”)
Så ja, man vill ju att Midsommar ska förknippas med glädje, skratt, närhet och på snudd för mycket jordgubbar så vi packade för picknick i det gröna och tog sikte på våran gamla ek, det var ju trots allt där Fredrik gick ner på knä och friade för två år sedan och sånt ska ju också uppmärksammas och minnas denna afton.

midsommar, hemnet-knarka, sockervaddsludd, midsommarstång, surr

Där satt vi, med midsommarstången och på snudd för mycket mat och fika, gott i glasen och presenter fick vi tom, handgjorda pärlplatte-stänger i 3D, ni som ser min instagram har sett det, och så passade vi på att spela lite spel där ute också. Man måste ju ta stunderna när de kommer att inviga spel.
Speciellt när mamman klassade ut pappan totalt i Finurligt med Astrid. Heja mig.

midsommar, hemnet-knarka, sockervaddsludd, midsommarstång, surr

midsommar, hemnet-knarka, sockervaddsludd, midsommarstång, surr

midsommar, hemnet-knarka, sockervaddsludd, midsommarstång, surr

Lagom när knotten kom och solen gick bakom slöjmoln kände vi att nu hade vi firat lunchen klar och sen eftermiddag hade påbörjats och gästerna skulle ju komma där på kvällen och innan dess behövde vi jaga bort regnet som drog över i kaskad. Jag som den possitiva obotliga optimisten som var femte minut tittar ut mellan regnskurarna och konstaterar att det klarnar nog upp till slut, och tog varje liten ljusblå skymt av himlen som ett säkert på tecken på att vi skulle kunna duka upp för middagen utomhus.

midsommar, hemnet-knarka, sockervaddsludd, midsommarstång, surr

För att inte vara så långrandiga så summerar vi så här:
Dukade upp ute och gjorde altanen fin. Drog in allt i köket. Dukade upp utomhus igen och såg med glädje att molnen skingrade sig. Fredrik monterade värmefläkt under bordet. Ute.
Googlar efter husmorskurer att hålla knotten stångna. Hittar inget.
Förbereder välkomstdryck och tilltugg. Ute. Får jaga bort skatan som också hon älskar fröknäcke. Uppenbarligen. Gästerna kommer. Härligaste Gedda med famnen full av fantastiska tillbehör för grill så vi på snudd klarar oss i tio år framöver. Behöver jag en påtala att min man befann sig i himlen här. Grill-Himlen. Ni vet när det lyser i ögonen. Spännande minsann.

midsommar, hemnet-knarka, sockervaddsludd, midsommarstång, surr

midsommar, hemnet-knarka, sockervaddsludd, midsommarstång, surr

Välkomstdrink utomhus. Sen kom regnet. Skatan kom senare och åt upp det jag råkade lämna obevakat när vi tog rundtur inomhus. Skatan ser vår altan som delikatessdisken på Saluhallen. Här bjuds korvar och kött, och fröknäcke.
Drog bort dukningen från altanen och fick duka upp i köket. Jag ogillar att sitta i vårt kök. Vet egentligen inte varför men troligen för att jag är uppväxt med att ha en matsal i finrummet där man åt middag. Eller så är det bara en ren och skär protest från kroppen som tycker att har vi klivit över tröskeln i juni ska alla måltider inmundigas utomhus. Det är sen gammalt.
Hur som helst så firade vi midsommarmiddag där i köket med så mycket skratt och surr-prat att småtimmarna nästan tog slut och jag tom glömde bort att plocka fram snackset, och att tårtan åts vid tiotiden och barnen somnade i soffan, och vi fortsatte prata och nysta i varenda ämne som bara löpte in i varandra och skrattet sitter i magen och bubblar upp hela tiden, och rynkorna, de där kråksparkarna bara blir djupare och djupare och man lär sig nya uttryck som Hemnet-knarka. Dör så roligt. Eller att fler män än min man somnar i alla filmer man väljer att titta på så att man nu lärt sig att välja film enbart efter sitt eget intresse för mannen somnar ändå. Men ändå. Hemnet-knarka. Det roligaste är ju att även jag gör det. Hemnet-knarkar. Gud ja. På jättekonstiga objekt dessutom. Som man vet att man aldrig skulle ha råd med eller på platsen man inte vill bo. Men ändå. Det är ju så roligt. Att titta in hur husen ser ut. Knycka lite idéer här och där.  Evinnerligt roligt.
Sen tog kvällen slut. Efter timmar av prat och skratt. Om länder och resor. Om golf och whisky. Om jobb och uppdrag. Om livet. Om likheterna. Och allt inbäddat i skrattet.

Midsommarafton. Ljuvligt. Vilken dag det blev. Och vilken kväll det blev.
Och jag måste skriva in Geddas reflektion här, direkt taget ur Pippi:
”Om man inte går hem så kan man ju inte komma tillbaka”

Kramar

Maja Carlklint

gammeldags skoldag

ags, astrid lindgren, aspen, världens finaste skola, sträng, straff, rektor

Dagen före midsommar idag. Ikväll ska det läggas blommor under kudden och drömmas om framtida män för barnen. Om vi ska tro skrock och sägner. Som det var förr.

Det där med hur det var förr i tiden är ju en smula fascinerande. Inte minst för dom små som inte kan begripa att det funnits en värld innan smartphones och surfplattor och bärbara datorer.
Att det alltid varit som det är nu, det dom föddes in i och det är ju inte konstigt.

Därför är så evinnerligt underbart att barnens skola håller fast vid sin tradition för jag vet inte vilket år i ordningen, att arrangera den Gammeldagsa Skoldagen för ettorna.

ags, astrid lindgren, aspen, världens finaste skola, sträng, straff, rektor

Förväntningarna på den här dagen sätter inga gränser och det pratas och längtas om och till den redan i förskoleklass. Men, dagen är och förblir dedikerad klass ett. En hord med åttaåring som ibland har närmare fantasin än verkligheten. Vad passar väl då bättre?

Den här dagen, en solig varm tisdag i början på juni fick jag ynnesten att fotografera dom ljuvliga gammeldagsabarnen och det var ju en ren fröjd när dom stod där, tisslande, tasslande, vad ska hända idag, vad ska ske, och när och vem ska göra hyss och vad blir straffet.
För straff, det vet man att det blir, så var det förr.
Det vet ju alla som kan sin Astrid Lindgren.

ags, astrid lindgren, aspen, världens finaste skola, sträng, straff, rektor

Och Astrid Lindgren, det är något som dom här barnen kan.
Hela året har dom haft det som tema och ni må tro att det är med lysande blick vi får höra om Ronja och Min Allra käraste syster och Mio min Mio här vid middagsbordet och mina små är uppväxta på just Astrid, själv tycker jag hon är en kulturskatt som borde tas in i läroplanen på alla skolor.. men vi får vara tacksamma att just fröken Julia är en ren och skär Astrid-älskare av rang.

ags, astrid lindgren, aspen, världens finaste skola, sträng, straff, rektor

ags, astrid lindgren, aspen, världens finaste skola, sträng, straff, rektor

Men dagen då.
Spänningen som låg i luften redan på parkeringen och kläderna som var valda sedan länge, samma utklädnad som storasyster haft när det var deras klass som skulle ha det. Och det var väldigt noga att det blev Madicken likt, att Alice ville vara lite så där mellanrik. Inte fattig som Madickens klasskompis Mia utan lite mera rik ville hon allt vara.
Men busig, absolut. Och straff, absolut det ville hon ha.

ags, astrid lindgren, aspen, världens finaste skola, sträng, straff, rektor

För dom hade ju pratat om det där, hur det var förr i skolan, att man bara fick skriva med höger hand, att man fick smisk på fingrarna, att man fick stå i skamvrån och att man satt två och två vid bänkar och när man skulle svara på frågor ställde man sig snällt upp och neg och svarade, och man fick absolut inte säga frökens namn utan hennes efternamn.
Det var mycket tissel där på trappan om vad fröknarna heter i efternamn och hur man skulle komma ihåg det, och vilka som hade övat på att niga och Alice var helt begeistrad över hela arrangemanget och prov-neg både en och två gånger här hemma innan hon fick in den rätta som hon sa.

ags, astrid lindgren, aspen, världens finaste skola, sträng, straff, rektor

ags, astrid lindgren, aspen, världens finaste skola, sträng, straff, rektor

ags, astrid lindgren, aspen, världens finaste skola, sträng, straff, rektor

Barnen har världens finaste och snällaste och mest omtänksamma godhjärtade fröknar till vardags men just den här dagen var det skärpa i tonen och barnen njöt som att dom hade lagt vantarna på en väldigt stor godispåse, ju strängare fröken lät, desto mer myste dom.
– Åh jag hoppas verkligen att dom kommer vara jättestränga, sa Alice på morgonen.

ags, astrid lindgren, aspen, världens finaste skola, sträng, straff, rektor

ags, astrid lindgren, aspen, världens finaste skola, sträng, straff, rektor

ags, astrid lindgren, aspen, världens finaste skola, sträng, straff, rektor

ags, astrid lindgren, aspen, världens finaste skola, sträng, straff, rektor

Luskamning på led, stort rött äpple till fröken som visade sig vara (påhittat) pallat i grannens trädgård, det blev skamvrån på det barnet, och flertalet hamnade där också för det där med efternamnen.
Det var inte lätt att vara barn förr. Det tror jag alla kunde summera dagen.

ags, astrid lindgren, aspen, världens finaste skola, sträng, straff, rektor

ags, astrid lindgren, aspen, världens finaste skola, sträng, straff, rektor

ags, astrid lindgren, aspen, världens finaste skola, sträng, straff, rektor

ags, astrid lindgren, aspen, världens finaste skola, sträng, straff, rektor

ags, astrid lindgren, aspen, världens finaste skola, sträng, straff, rektor

ags, astrid lindgren, aspen, världens finaste skola, sträng, straff, rektor

ags, astrid lindgren, aspen, världens finaste skola, sträng, straff, rektor

 

Men det var inte bara jobbigt att vara barn förr, det var hiskeligt spännande och roligt också. Och man hade ju inte samma material i skolan som man hade nu för tiden, som lillfröken sa när hon berättade på bred Östgötska. Förr ja då hade man griffeltavlor men just den här dagen, berättade Alice, hade skolan fått en stor fin leverans med papper, kan ni tänka er, från den fina fina fabriken Gullringsbo och dom fick testa kattjok förklarade hon vid middagsbordet, det var mycket dyrt och ovanligt. (Det heter egentligen Kautschuk och användes som suddgummi)

ags, astrid lindgren, aspen, världens finaste skola, sträng, straff, rektor

Skriva med bläckpenna fick dom, en riktig med en fjäder som man doppade i bläckburken och dom fick äta smörgåsar i papper på rasten, precis som förr, för då hade man med sig lunch, om man nu hade så gott ställt, annars fick man med sig en kall rå, eller kokt potatis fick vi lära oss också.

Den här dagen är nästan hela skolan involverad och alla spelar med, så även Rektor Andreas som blev Överlärare och kom in i klassrummet och utförde de hårdare straffen.
Som Alice fick. Till glädje kan jag säga för när jag kom och hämtade sprang hon mot mig och tjoade att hon minsann fått pisk av Rektorn och att hon skrek tre gånger.
Själv ser jag ju bara Madicken framför mig när Mia tar Överlärarens plånbok och klättrar upp på taket och sen ska få straff för att hon inte säger något.

ags, astrid lindgren, aspen, världens finaste skola, sträng, straff, rektor

Gammeldagsskoldag.
Så mycket förväntan och längtan och pirr i kroppen ända ner i tårna på små barn.
Så fina allihopa att sockervaddssluddet stannade kvar länge i kroppen och det är en ynnest att veta att barnen fick uppleva det här, att fröknar och pedagoger lägger ner så mycket möda och ork på att ge barnen det här. In i den minsta av detaljer.
Den där Astrid. Den där Skolan.
De där fröknarna.
De där barnen.
Gammeldagsskoldag.
Vilken grej!

Maja Carlklint